Holden wrecks and boiling diesels

När jag kom till Brisbane i Australien i november 1987 var bland det absolut första jag gjorde att ta mig till en skivaffär och köpa på mig Midnight Oils album Diesel and dust. Minnet sviker lite, men det måste rimligtvis ha varit så att jag köpte den på kassett eftersom flera månader av resande återstod och någon LP var det inte aktuellt att bära runt på. Dessutom ville jag lyssna under resan så kassett måste det ha varit. Minnet sviker också gällande vem på radio det var som i något program – kanske var det Kjell Alinge i Eldorado – spelat upp två låtar med Midnight Oil innan de var kända i Sverige. De där låtarna, Beds are burning och The dead heart, fastnade i alla fall på en gång och jag minns att jag var runt i skivaffärer i både Göteborg och Stockholm och frågade efter plattan, men vad de hade var bara någon enstaka tidigare med bandet. Prio 1 – utöver att bli av med magsjukan efter Thailand – var därför att få tag i Diesel and dust i Brisbane. Det var jag och min dåvarande flickvän som var ute på långresa den där vintern 1987-88 och vi hade hört att man kunde spara lite pengar på boende och transporter genom att köpa en bil och köra runt med samt då även sova i bilen ibland. Många som reste gjorde så i Australien. Nästa köp i Brisbane var därför en Holden Stationwagen, lite som en stor Volvokombi. Vi köpte den i bilaffär för att känna oss lite mer säkra och jag minns den första erfarenheten av körning i vänstertrafik när jag rattade bilen från bilaffären till hostelet där vi bodde. ”Holden wrecks and boiling diesels steam in forty-five degrees” sjunger Peter Garrett, sångaren I Midnight Oil, i Beds are burning och det skulle inte dröja länge innan vi fick erfara lite av det. Jag minns att det var fredagen den trettonde när vi lämnade Brisbane och körde norrut i Queensland. Redan på eftermiddagen blev det problem med kylaren och vi fick med nöd och näppe in foten i dörren på en bilverkstad innan de skulle stänga för helgen. Bilen fixades och vi körde vidare, men inte långt. 110 mil blev det totalt kört med vår Holden innan den totalhavererade utanför Proserpine. Det första problemet med kylaren hade gjort att temperaturmätaren inte fungerade längre och vi märkte därför inte att motorn blev överhettad och så skar motorn. Efter någon dag sålde vi sedan bilen som skrot till den som bärgade oss in till Proserpine. Holden wrecks and boiling disels var det, ja. När vi kommit hem från vår resa hade det hunnit gå in i april 1988 och jag kom med min Diesel and dust-kassett och trodde att jag hade något nytt och stort att komma med. Så var det dock inte för medan vi var iväg och reste hade Midnight Oil slagit igenom även i Sverige och låg på listorna med den plattan. När jag i februari i år var i Australien igen såg jag på den sista av de Bruce Springsteen-konserter jag gick på att man annonserade för turné med Midnight Oil i Australien. Strax efter det kom också nyheten att de skulle turnera även i Europa och då bl.a. komma till Skandinavien. Och nu var dagen inne att jag skulle få se dem. Parallellklasskompisen Ola såg dem redan i Köpenhamn två dagar tidigare sedan han sålt sin Guns N’ Roses-biljett efter att ha fått tag i till Midnight Oil. Olas rapport från konserten skruvade onekligen upp förväntningarna för han verkade vara extremt nöjd. Jag såg dem nu på Rockefeller i Oslo, eller Rockefeller Music Hall om man ska vara lite petig. Det var nu 30 år sedan första gången jag hört de där två låtarna på radio och jag blev inte besviken. Konserten var bra, även om det var mycket jag inte kände igen. Bäst var sjoket mot slutet med The dead heart, Beds are burning och Blue sky mine.