Hello, is there anybody in there?

Långt om länge lade jag häromdagen ut ett album med en massa bilder från utställningen The Pink Floyd Exhibition: Their Mortal Remains på Facebook. Jag ser att det är över 800 album med bilder från framför allt konserter och resor som ligger där under mina foton om man klickar sig dit. Jag har alltså totalt översköljt mina Facebookvänner med bilder under de år jag varit med. Jag var till en början väldigt skeptisk till Facebook, att man liksom skulle sprida allt till alla som man gör. Fördelarna överväger dock nackdelarna, tycker jag, och sammantaget blir det en väldig mix av allt möjligt där. Det är glädje och sorg, hopp och förtvivlan samlat. Man gör vad man vill med sin Facebook, men ju mer aktiv man är desto bättre blir det och idag känns det som att det mesta av information först hittas just där. Ibland blir det respons på inlägg, enstaka bilder och album med en massa såna och det är ju kul att någon ändå ser det man fotat eller skrivit.  Lite mer anonymt blir det med bloggandet eftersom man inte riktigt vet vilka som är inne och läser och jag har länge varit skeptisk även till det här med bloggande och undrat vem som egentligen hinner med att läsa alla bloggar. Så gav jag det ändå en chans nu och en del positiva kommentarer har jag fått både IRL och när någon skrivit vid ett inlägg på bloggen eller på Facebook och det är förstås uppskattat, men ibland undrar jag om det verkligen är någon inne på bloggen och läser eller om inläggen ibland bara hamnar där utan att någon går in och tittar på dem. Fortsätt gärna ni som hur som helst läser och kommentera gärna. Jag lovar inte hålla på i evighet, men kör på ett tag i alla fall. Och Facebookvännerna får väl stå ut med med fler album från resor och konserter för det ligger mycket och väntar på att jag ska ha tid att lägga ut det. Det har släpat efter och just konserter vill jag lägga ut i kronologisk ordning. Men nu blev det alltså ett album från utställningen om Pink Floyd som pågår på Victoria & Albert Museum i London fram till i höst. Jag var där i maj, en vecka efter att den  öppnat, och jag kan verkligen rekommendera ett besök på den vare sig man är ett Pink Floydfan eller inte. Själv har jag aldrig sett Pink Floyd medan Roger Waters ännu var kvar i bandet, men några gånger efter det. Första gången var i Sydney 1988 och sedan ganska kort efter det i Globen, en av de första konserterna jag såg där. Och en gång till sedan, på Ullevi 1994. Fantastiska konserter med mycket rekvisita och det klimax som kommer i Comfortably numb, deras i mitt tycke allra bästa låt, är one of a kind. Det blev ju lite schism i gruppen och Roger Waters lämnade och de övriga fortsatte som Pink Floyd – eller hur nu allt gick till – och Roger Waters har sedan kört på med soloplattor, men även live med Pink Floyds mästerverk The Wall, ett album som är väldigt mycket Roger Waters. Det är väl en sådan där platta jag skulle nämna om jag tvingades nämna tre stycken att ta med till en öde ö. (Vad man nu skulle med dem för det finns väl knappast varken skivspelare eller elektricitet på en öde ö). Jag var på Potsdamer Platz i Berlin när Roger Waters höll den klassiska The Wall-konserten där inför uppskattningsvis 300.000 i publiken 1990 och det var onekligen mäktigt. Det var Waters, Scorpions, Sinéad O’Connor, Van Morrison m.fl. m.fl. och det mesta var liksom extra allt. Jag har ett minne av att den mur som byggdes upp på scenen var 168 meter bred och 25 meter hög. Det säger en del om storleken på den konserten. När sedan Waters har turnerat med The Wall har jag lyckats se konserten/föreställningen totalt sju gånger. Två gånger i Barcelona och två i Globen på inomhusturnén 2011 och sedan i än större format 2013 i Parken i Köpenhamn, på Ullevi i Göteborg och den absolut sista The Wall-konserten på Stade de France i Paris inför närmare 70.000 åskådare. Stora upplevelser, stor musik. Och den här utställningen i London nu är också en fin upplevelse, så gå och se!