Heja Sverige!

Drygt en månad har gått sedan fotbolls-VM för damer avslutades med final mellan Spanien och England i Sydney och jag hade tänkt att jag skulle skriva något om det hela, om VM alltså. Nu blev ju tydligen inte det av i stunden så man skulle kanske kunna uttrycka det som att jag är lite sen på bollen. Nåja, bättre sent än aldrig. Sammanfattande för den där VM-turneringen som pågick mellan 20/7 och 20/8 i år skulle jag vilja säga: Tack för underhållningen! Jag såg inte alla matcher, men åtminstone i någon grad såg jag de flesta och det var verkligen just underhållande och det inte bara för att det gick så bra för det svenska laget utan för att det var så mycket bra fotboll som spelades och det var verkligen enskilda spelarinsatser och mål som glänste. Så här i efterhand har jag tappat namnen på en del av de spelare som imponerade så jag får lämna det därhän, men Colombias Linda Caicedo var i alla fall verkligen en sådan som jag minns. Hon gjorde något kanonmål i någon match och var även i övrigt mycket bra. Australiens Sam Kerr är väl en annan spelare som bör nämnas, men det fanns flera stjärnor i de olika lagen. Det var också kul att se hur nationer som Marocko, Colombia och Jamaica tog sig vidare från gruppspelet och man måste säga att damfotbollen tagit stora kliv och blivit en angelägenhet runt om i världen. Inget var självklart i den här turneringen. Lag vann och förlorade oväntat och det var sannerligen, som sagt, underhållande. 1994 grävde de svenska herrarna guld i USA och kom hem med ett lite sensationellt brons. Nu 2023 grävde de svenska damerna guld i Australien och Nya Zeeland och kom hem med… ett brons. Visst hade vi hoppats att de skulle gå hela vägen till final och kanske knipa det där åtråvärda guldet, men seger mot hemmanationen Australien inför storpublik i bronsmatchen gick inte heller av för hackor. I det svenska laget trädde under turneringen Amanda Ilestedt fram som flerfaldig målgörare och Zećira Mušović i målet gjorde bländande insatser. Och så var det förstås Kosovare Asllani, Fridolina Rolfö, Nathalie Björn m.fl. som gjorde bra ifrån sig. Det var en fröjd att se det svenska lagets framfart. Straffdramat mot USA i åttondelsfinalen glömmer man inte så lätt och ny nervpärs var det sedan i slutet mot Japan i kvartsfinalen, men det gick ju vägen båda gångerna. Ja, som sagt, tack för underhållningen! Både till det svenska laget och de övriga. Jag måste också säga att det i mångt och mycket var trevligare att se damerna spela än det ofta är med herrarna. Herrspelare som exempelvis Ronaldo blåser ju omkull bara någon passerar i närheten och de har väldigt ”ont” för ingenting medan jag tycker att man såg mycket lite av sådant i damernas VM. Visst maskades det väl en del och det kanske fejkades lite skador någon gång, men inte alls på samma sätt som när de manliga motsvarigheterna uppehåller sig på det gröna gräset. All heder åt detta! Första gången jag såg damfotboll var när jag börjat högstadiet på Dackeskolan i Tingsryd 1978. Sett i backspegeln var det ju lite i tidernas begynnelse för damfotbollen för bara fem år tidigare spelade de svenska damerna sin första landskamp. Hur som helst var det så att vi som kom från låg- och mellanstadiet i Väckelsång i Tingsryd fick in några stycken elever från Tingsryd i klassen. 1965 var väl en stor årskull och det var nog för att fylla upp ordentligt i klasserna som en del från Tingsryd fick fylla upp hos oss. Det var om jag inte minns helt galet till en början tre killar och det var i alla fall helt säkert fyra tjejer som kom till vår klass. Hos killarna var det nog inte så mycket fotbollsintresse (även om en var nära släkt med Roland Sandberg), men hos tjejerna var det desto större. Mia, Kikki, Lotte och Annika spelade alla fotboll och var duktiga på det. Därav minns jag att jag såg dem spela i Tingsryd någon eller några gånger. Det fanns flera andra bra spelare i Tingsryds lag på den tiden, men mina fyra nyblivna klasskompisar var definitivt bland de bättre. Så minns jag det i alla fall. Om det var damlag eller flicklag ska jag nog låta vara lite osagt för när man går i högstadiet är man ju inte så gammal och kanske att det var flicklag eller juniorlag jag såg spela, men bra var de i alla fall. Bland de fyra fanns alltså Annika, som tyvärr gick bort i alldeles för ung ålder för några år sedan, och hennes son Oliver Ekman-Larsson är inte helt okänd för den som hänger med i hockeyns värld. Och Annikas lillasyster Madeleine (som väl förstås också var med och spelade i det där laget i Tingsryd) fick en dotter som i detta fotbolls-VM i högsta grad presenterade sig, den redan nämnda Amanda Ilestedt. Det finns talang i den familjen onekligen. Men så heter pappa/morfar också Kenneth Ekman. En gång nämndes han i samma andetag som Börje Salming när det pratades om bra svenska backar. Men det är hockey det. Amanda Ilestedt har i alla fall sina rötter i Tingsryd på det viset och hennes mål i detta VM var en klart bidragande del till det svenska lagets framgång. Efter VM har det varit mycket om Spanien och om turbulensen där. De vann guld och det föranledde Luis Rubiales, dåvarande president i det spanska fotbollsförbundet att ta sig lite friheter vid medaljutdelningen, något som inte uppskattades. Han fick mycket kritik för att ha kysst spelaren Jenni Hermoso på munnen och trots att han envist vägrade avgå från sin post blev det till slut så. (Vår svenska motsvarighet Fredrik Reinfeldt skötte sig efter vad jag kunde se exemplariskt under motsvarande ceremoni när det svenska laget fick ta emot sina medaljer och han sitter kvar). Trots att Spanien alltså vann VM-guld fick den redan tidigare kritiserade förbundskaptenen Jorge Vilda också nyligen avgå från sitt uppdrag så turbulent är nog just jämnt vad det varit inom den spanska damfotbollen. I semifinalen i VM blev Spanien något lite för svåra för det svenska laget och det var med stor besvikelse de gulklädda lämnade planen den gången. Sedan dess har Sverige – trots ”bara” tredjeplats i VM – blivit rankat som etta i världen och det minsann just på dagen efter den där första landskampen för 50 år sedan (25/8 1973) och ikväll finns det chans till något av revansch på världsmästarna Spanien. Lagen möts i Nations League, vilket också utgör kval till OS, på Gamla Ullevi i Göteborg. Med det genomslag det här VM:et fick hade man nog kunnat fylla det större Friends Arena i Solna, men det var visst aldrig aktuellt att flytta matchen så nu spelar de inför kanske 17 000 på läktarna i Göteborg. Chans till revansch alltså och det ska bli kul att se laget igen, om än bara på TV (eller kanske snarare datorn i mitt fall). Må millimeterna vara på vår sida (om så behövs)! Som vid den där straffen som avgjorde matchen mot USA i VM. Den glömmer man inte. Heja Sverige!