Hej gamle man

Som jag skrivit i tidigare inlägg var jag på en skrivarkurs på Mallorca under några dagar tidigare i november. Jag ska inte plåga er med en massa texter därifrån, men tänkte i alla fall presentera en här. Förutättningarna var enligt följande: man fick 30 minuter på sig att skriva en text och det skulle vara en beskrivning. Det fick gärna vara någon som var "besvärlig". Nu kände jag inte för det riktigt utan valde istället att skriva om en äldre man jag sett på gatan i Fornalutx någon dag tidigare och som jag också tagit bild på. Lite stressat blir det att pressas att skriva något så snabbt, men jag fick ur mig en text i alla fall. Jag fick ju fantisera lite utifrån att bara ha sett honom. Det blev återsamling sedan vi alla skrivit och så delades vi in två och två eller i mitt fall tre. I den indelningen läste vi upp texterna för varann och så fick då den andra eller de andra ställa frågor om personen man beskrivit. Jag kände ju inte mannen jag skrivit om, men fick hitta på. Återsamling igen sedan och efter det var uppgiften att vi skulle skriva fortsättning på det som skrivits, d.v.s. en fortsättning eller kanske sett ur annat perspektiv. Jag valde att skriva en fortsättning utifrån de svar jag tvingats avge vid frågestunden. Så... här kommer texten rakt av som jag skrev den för 2-3 veckor sedan och efter strecken är det fortsättningen som den blev. Då så... här kommer texten: "Det fanns något mycket vackert hos den åldrade mannen. När jag först såg honom gick han i sakta mak stödd på sin käpp i lätt utförsbacke. Hans lite krumma kropp, den krökta ryggen och sättet att klä sig påminde lite grann om min pappa. I hans fall var det däremot rullator som var stödet på en gång de sista åren, mellansteget med käpp passerades aldrig. Men den här mannen hade käpp. Det gick makligt och blicken verkade fastnaglad vid marken närmast framför fötterna. Ett snedsteg eller snubblande skulle förstås kunna ha förödande effekter och han verkade fast besluten att inte falla, därav blicken och ett fast grepp om käppen. Det fick ta den tid det tog. Han hade inte så bråttom. Ingen väntade på honom. Jag förutsatte att han var på väg hem. Det var väl knappast en promenad för nöjes skull med de uppenbara hinder för snabb framfart som förelåg. Jag tänkte inte så mycket på honom då, mer än att jag såg en man som hade sina unga dagar långt bakom sig och som förmodades vara på väg hem till sin bostad efter något slags påkallat ärende som tvingat ut honom. Men när jag sedan såg honom igen såg jag det där vackra hos honom, i hans sätt. Det var något värdigt och fortfarande nyfiket hos honom, en livsgnista som ännu fanns kvar. Det var nu lätt uppförsbacke och det gick långsamt framåt några steg i den bleknande kvällssolen. Några steg och sedan stopp några ögonblick, en höjd blick mot något fönster eller ett ännu grönt träd. En pigg blick från ändå trötta ögon, ögon som sett så mycket under så många år men som ändå fortfarande hade en strävan efter att upptäcka något nytt. Och i det såg jag något hoppingivande. Mannen med käppen hade nog nått insikten att det inte var så fantastiskt många år kvar och kanske inte ens år, kanske bara månader. Eller veckor, dagar. Krafterna tröt, det kände han helt klart. Men det var som att han oavsett återstående tidsrymd ville krama ur mesta möjliga av dagarna, timmarna, minuterna. Och därför stannade han upp och såg sig runt, gick några försiktiga steg till och så nytt stopp. En ny vinkel, en ny vy – om än knappt skönjbart förändrad. Och i det såg jag detta vackra. En man som ville krama ur det sista – in i det sista. En fin man. Och kanske var han ändå inte bara på väg hem. Kanske var det ändå någon slags promenad av fri vilja och inte bara kopplat till något ärende. En promenad baserad på nyfikenhet kanske. - - - - - - - - - - - - Jag betraktade honom på håll och jag tog några bilder i smyg. Och när jag tog den sista bilden såg han att jag gjorde det, men han såg inte arg ut. Han bjöd på det, kanske var han till och med smickrad över att någon brydde sig om att ens ta bilder på en gammal man. Jag dristade mig att gå fram till honom och med lite avstånd för att inte komma för nära inpå och klampa in i den personliga sfären som kan vara olika stor hos olika människor presenterade jag mig så gott jag kunde på spanska och ursäktade mig för att jag tagit bild på honom. Jag sade att han påmint mig lite om min egen far och berättade att jag var på tillfälligt besök i det som jag förmodade var hans by. Jag såg en skylt som stack ut från ett ställe runt hörnet och den utlovade möjlighet till någonting att dricka och jag frågade mannen om jag fick bjuda honom på en kaffe eller ett glas vin. Mannen log milt mot mig, tackade ja till min inbjudan och så slog vi följe den korta bit det var till kaféet. ”Kaffe? Eller vin kanske?” uppdaterade jag min fråga. Mannen plirade lite lurigt mot mig och sade på mallorkinska som ändå strävade mot castellano, fastlandsspanska, att ”gärna både och, ett litet glas rött och en espresso med lite grann konjak, en carajillo”. Det fanns något tilltalande i det. Mannen var ingen suput, ingen drinkare av mått, men mina tankar om att han nog ville njuta av livet besannades. ”Förlåt”, sade jag, ”Kjell heter jag”. ”Soy sueco. Estoy aqui en vacances”. Nytt milt leende. ”José. Vivo aqui”. Den möjliga is som fanns bröts. Nu var vi presenterade för varann. Våra respektive drycker anlände. Jag hade beställt samma till mig själv och vi skålade. Jag frågade utan att vara alltför burdust inträngande lite om José och han berättade, till synes närmast upprymd över att någon faktiskt ville veta något om honom. Lite samma känsla som jag fått när han såg att jag tog bild på honom. Jag fick nu veta att han bott i den lilla mallorkinska byn Fornalutx där vi var i hela sitt liv, att hans fru var död i cancer sedan många år tillbaka och att deras söner båda var långt borta. Den ene hade jobb och familj i Madrid och den andre hade på en resa hittat en ung dam i Buenos Aires och flyttat dit. Det var uppenbart att de sällan hörde av sig och jag kunde skönja ett stänk av ledsnad över det. Han själv hade aldrig hälsat på sönerna, faktiskt aldrig ens lämnat ön. José blev lite förtrolig i takt med att konjaken och vinet kickade in och han berättade att där jag tagit bild på honom hade han stått och tittat upp mot ett fönster (som jag trott) och där hade en gång hans ungdomskärlek bott. Jag ville inte fråga mer, men jag förstod att hon var hon med stort H, att den som senare blev hans fru inte riktigt var det. Jag är oftast inte så intresserad av vad människor jobbat eller jobbar med, men jag frågade nu mest av ren hövlighet. Lite förvånat hörde jag honom säga att han var skräddare, mer eller mindre självlärd sådan. Men han viftade bort det. Han var pensionerad nu och han hade släppt det med yrkeslivet. Han såg att folk klädde sig i det som var mycket mer modernt än de till hans ålder anpassade kläder han bar, men han tänkte inte på det utifrån sitt forna yrke. Det låg bakom honom." Det var det hela. Jag ackompanjerar med en bild på mannen, i Fornalutx.