Gyllene tider för rock'n'roll

Per Gessle är lite av ett unikum i svenskt musikliv. Allt han rör vid tycks bli till guld vare sig det är på svenska eller engelska. Gyllene Tider var ju ett fantastiskt populärt band i Sverige och när Gessle slog sina påsar ihop med Marie Fredriksson och bildade Roxette erövrade de snart världen. Dessutom har Per ett par-tre omgångar av karriärer under eget namn och som Son of a Plumber. Gessle är en låtsnickrare av rang och den här sommaren är han ute på turné och spelar för första gången låtar både från egna plattor och från såna med Roxette och Gyllene Tider. När det då sker med ett band som sprudlar av spelglädje kan det inte annat än bli till succé. Jag såg turnén i Göteborg, Borgholm och i Pers hemstad Halmstad. I Borgholms slottsruin, där ju för övrigt den snygga videon till Roxettes Listen to your heart är inspelad, stod i publiken framför mig några tillresta fans från Brasilien – Roxette blev ju stora i Sydamerika – och i Halmstad förstod jag att det var många från utriket som ville se honom på hans hemmaplan. Bandet han har med sig i sommar är både mycket bra och mycket underhållande att se. Det är som sagt stor spelglädje på scen. Utöver musiken har Gessle sitt hotell vid Tylösand norr om själva Halmstad också och även det torde gå bra så jag tror inte man direkt ska behöva ligga sömnlös och oroa sig över hans ekonomi. På hotellet finns en hel del memorabilia i form av guldskivor och gitarrer m.m. och det blev ett besök där efter spelningen vid Brottet i Halmstad nu senast. Jag såg aldrig Gyllene Tider på den tiden det riktigt begav sig, men jag såg Gessle med sitt då mycket blonderade hår nere på idrottshallsgolvet i Teleborgshallen i Växjö på min allra första konsert i december 1980. Han fanns i publiken på Ulf Lundells turnéavslutning där. Jag var på den där återföreningsspelningen med Gyllene Tider på torget i Halmstad 1995, en som det var sagt enda spelning som senare år följdes av mer än en turné (som jag förstås också såg). Roxette har jag också sett ett par gånger, liksom Gessle själv tidigare, och det är alltid stor leverans av låtmaterial man känner igen. Det är gyllene tider för Per hela tiden och det är det nog allmänt för artister som turnerar. David Bowie var alltid lite före sin tid och jag såg i en intervju med honom att han sade att i framtiden kommer artister inte att tjäna så mycket pengar på skivor och det kommer därför att bli mer turnerande. När i tid det var han sade det vet jag inte, men det var innan allt det här med nedladdningar och Spotify och sådant tagit fart. Att så många band och artister turnerar så mycket nu – det känns i alla fall som det ökat – beror nog en hel del på det Bowie siade om. Och så är det förstås det de kan och tycker om att göra och många av gamla artister och musiker turnerar. De flesta som det känns. Sent i lördags kväll nu i helgen såg jag Richie Ramone, trummis i Ramones ett tag, på en rockbar i Trollhättan och bland en hel del annat såg jag också för ett par veckor sedan Toto vid Sofiero slott. Det var en bra spelning även om det blir lite i överkant mycket solon i min smak. Tolv och en halv minut Africa blir lite väl bra. Alice Cooper är ju en annan sådan artist som varit med länge och som drar runt och spelar. När jag såg honom på Liseberg i förra veckan var det inte första gången. Det har nästan gått inflation i hans besök i Sverige de senaste åren. Men bra är det så varför inte? Dagen efter Alice Cooper hade rockat loss på Lisebergs stora scen var det dags för Hellacopters att göra det. Minns jag inte galet var jag på deras sista spelning en gång i tiden, på festivalen Where the action is i Stockholm 2008. Men nu har de i så fall återuppstått och det med Dregen också i bandet. Det rockades så att bergochdalbanorna nästan kom i svajning medan regnet en stund stod som spön i backen. Det talades en del om festivaldöden för några år sedan och både Peace & Love, Hultsfred och Siesta! tvingades lägga ned. Åtminstone Peace & Love har återkommit om än i mindre skala. Festivaler kommer och går, men Sweden Rock består. Jag har ännu inte satt min fot där trots att det varje år är ett imponerande program. Trots den relativa geografiska närheten för mig har det inte blivit av och anledningen är nog att festivalen känns lite väl nischad. Men hårdrockspubliken är trogen och många återkommer varje år. Det närmaste jag kommit är Sweden Rocks kontor där jag en gång besökte en tjej jag känner och som på den tiden jobbade i hjärtat av organisationen. Om jag förstod det rätt höll hon bl.a. på med bandbokningar. Gyllene tider är det varje år för den festivalen och det känns över huvud taget som att intresset för att gå och se livemusik ökat. Med ibland löjligt höga biljettpriser är det bra att man kan jämna ut snittkostnaden lite genom att se en del på Liseberg och Gröna Lund där man för billig peng på årskort kan få se en hel del. Personligen tycker jag att det tillför en hel del att se en artist eller ett band live och därför blir det också en hel del konsertåkande för undertecknad.