Gott att leva, gott att finnas till - trots allt

I fredags hade filmen Korparna biopremiär och igår var jag och såg filmen på Filmstaden i Växjö. Det var väl inte en film man tänker sig som en höjdpunkt en lördagskväll precis för det är en tung, dyster och sorglig historia. Tidpunkten kanske lite felvald så, men filmen är välgjord och bra och Reine Brynolfsson är i huvudrollen som Agne briljant. Filmens regissör är Jens Assur och med hans öga för fotografi är det ur den synvinkeln en fröjd att se filmen. Han har helt klart känsla för både foto och filmfoto. När jag förra sommaren kom hem till min vän Rolf i Båstad såg jag till min förvåning en tidskrift med ett bekant ansikte uppslagen på köksbordet. Det bekanta ansiktet tillhörde författaren Tomas Bannerhed och det var en intervju med honom som låg där och tidskriften var i själva verket en snygg turistbroschyr på tjockt papper som väl täckte Båstad och Bjärehalvön. Men vad gjorde den uppslagen på köksbordet hemma hos Rolf? Jag frågade och det skulle visa sig att Rolf blivit antagen som statist till filmatiseringen av Bannerheds bok Korparna och inspelningen skulle om jag minns rätt äga rum just på Bjärehalvön. (Det känns ju rimligt med tanke på området det snyggt presenterade turistmaterialet berörde). Tomas Bannerhed gick på samma lilla skola som jag i Väckelsång på låg- och mellanstadiet och vi känner eller kanske snarare känner till varann sedan då. Det var som sagt var en liten skola. I mer modern tid har vi sedan träffat på varann ibland i lite olika sammanhang, bl.a. på konserter, och genom en gemensam vän hörde jag talas om att Tomas höll på att skriva på en bok. Han hade en historia i huvudet som han ville få ur sig och han tog ledigt från att jobba något år och fokuserade på skrivandet. Jag kan inte påstå att jag känner Tomas väl, men vi har setts några gånger och på håll har det varit spännande att se hur det skulle gå med den där boken som liksom skulle bli skriven. Det är nog långt ifrån alla som skriver bok som ens blir publicerade, men i Tomas fall blev det omedelbar succé när han efter tio års arbete till slut kom ut med sin debutroman Korparna 2011. Hans språk i boken hyllades inte minst av SVT:s bokrecensent Yukiko Duke och Tomas och Korparna kammade hem det årets Augustpris i den skönlitterära klassen. Boken höjdes till skyarna och snart var det också tal om att det skulle göras film på den. Jag köpte två exemplar av boken i inbunden form, en till mig och en till min pappa, och hade med mig den senare och fick den signerad i samband med en konsert där jag träffade den plötslige succéförfattaren. Tomas liksom jag växte upp på landet med pappor som var lantbrukare och även om säkert bara delar av handlingen i boken är självbiografisk finns det gemensamma nämnare i det med lantbruket och uppväxten och jag kände att utifrån förhandsinformationen om boken ville jag ge min pappa ett exemplar av den. Pappa upphörde med den lilla lantbruksenhet han hade när modernisering krävde att det skulle investeras i mjölktank för kylning istället för de gamla stora mjölkkrukorna som sattes ut på ett mjölkbord för hämtning av Mjölkcentralen, sedermera Arla. Det var en brytningsperiod och många av de mindre mjölkproducenterna och lantbruken slogs ut eller upphörde av egen fri vilja och bara stora enheter blev kvar. Pappa gick bort 2014 och i efterhand har det slagit mig att den period han var lantbrukare ändå inte var så lång. Han tog över runt 1959 när min farfar född 1884(!) väl var för gammal för att driva gården vidare och även om det för mig var det enda jag visste när jag var barn så är det i efterhandsanalys så att det kanske inte helt säkert var lantbrukare min pappa absolut helst ville bli. Det kan ha varit så att det liksom trillade över honom mot slutet av 50-talet och så blev det som det blev. Ett par år efter min farfars bortgång 1973 kom hur som helst den där brytningspunkten och kanske såg min pappa det som en väg ut. Han kanske var färdig med den delen av livet. Som man kan se i filmversionen av Korparna är det ett slitsamt liv att vara lantbrukare och för min del är jag glad över att jag inte behövde känna att det oket lades över mina axlar, att driva det vidare för att det bara skulle vara så. Pappa var nu den som fattade beslutet. Han insåg nog att jag inte hade intresse för bondelivet. Pappa skaffade istället ett vanligt lönearbete och stortrivdes med det och sina arbetskamrater och mer stadig inkomst och när han var ledig ägnades tid åt att sköta skog och trädgård, men biten med djuren och odling var borta. Både boken och filmen är lite av tidsdokument också, men nu är det så länge sedan jag läste boken att jag inte kan redogöra för hur mycket av boken som finns med i filmen och hur mycket som är nytt, ändrat och saknas. Filmen bygger förstås på boken, men i filmversionen är det ett annat typ av språk som talas och i mitt stilla sinne undrar jag förstås hur författaren i fråga känner när han ser sin story tolkad och ändrad att passa bioduken. Ska man se en feelgoodfilm ska man se något annat än Korparna. Filmen är välgjord, bra, välspelad och med fint filmfoto, men det är med en känsla av att vara illa berörd man lämnar biografen. Det är en sorglig historia som utspelar sig med Reine Brynolfssons Agne i fokus och sonen Klas blir mer som en bifigur med sitt fågelintresse. När man då som jag går ut i den mörka och lite blåsiga oktoberkvällen för att rulla hemåt några mil och på bilstereon från en bootleg med Ulf Lundell från 2010 får på Djup svart sjö och Lundell sjunger ”En dag ska vi alla sjunka ner i en djup svart sjö” känner jag att det blir lite för mörkt, lite för dystert. Jag backar några spår på skivan och sträcklyssnar istället några gånger på den mer uppbyggliga låten Gott att leva. ”Det är gott att leva, gott att finnas till, gott att leva, gott att finnas till – trots allt”. Det kändes som att de orden behövdes som ett mantra där i höstkvällen, ett bejakande av livet. Vart tog statisten Rolf vägen i filmen då? Nja, det blev ingen framträdande statistroll och han blixtrade förbi i en kort sekvens utan att jag hann se honom. Å andra sidan är ju hans ansikte då inte utslitet i publikhänseende och han kan därför oförbrukad dyka upp i något nytt sammanhang när man minst anar det.