Goodbye yellow brick road

6 juli 1971 var tydligen Elton John på Gröna Lunds scen senast. Nu igår kväll var han det igen, nästan exakt 46 år senare. När jag och kompisen Lasse hade bordat Djurgårdsfärjan såg han att Gröna Lund gick ut med att 15.000 redan gått in i parken. 17.000 är väl maxantalet numera, sedan stänger man entrén för gott för dagen och det oavsett hur många som eventuellt lämnar området. En lite märklig policy kan tyckas, men det är förutsättningarna. Oavsett grönt kort eller dagsbiljett kommer man inte in om entrén är stängd. Det är som snöret i Mångsbodarna vid Vasaloppet. Som väntat blev det mycket folk när världsartisten Elton John nu kom till nöjesparken. Konsertpubliken har ju dessutom konkurrens av barnfamiljer och andra besökare som är på plats av annan anledning än att se dagens artist. Och söndag och fint väder var det. När vi gick i land på Djurgården och anslöt den långa och vindlande kön kändes det inte lovande. Skulle vi komma in genom nålsögat? Jodå, med nöd och näppe gjorde vi det och vi kunde göra segergest när vi passerat in vid Tyrol. Runt 16.55 var det tydligen man stängde entrén för dagen p.g.a. att det var fullt och då var det kanske tio minuter efter att vi passerat in. Det långa köandet in var i tid ingenting jämförelse med det sedan för att få en bit mat och något att dricka. Det var lång kö till allt verkligen och till matstället vid House of Nightmares (eller är det matstället som är det kanske?) var kön till pizza eller pasta osannolikt lång. Bara att handla i baren tog en evighet och trots att vi hade tre timmar på oss innan konsertstart hade vi inte mer än hunnit trycka i oss maten och avverkat snabbt toabesök innan klockan var åtta och Elton hann äntra scenen innan vi lämnade restaurangen. Det kan verkligen inte vara meningen att det ska vara så länge väntetider på mat och dryck även om parken är full av folk. Här måste man se till att anställa fler och öka effektiviteten. Tanken med verksamhet måste väl vara att man ska dra in pengar och det gör man inte om besökarna tillbringar över två timmar i matkö. Elton då? Ja, långt där framme var han ju. Gröna Lund har ett fantastiskt artistutbud till ett pris som är försumbart för helårskortet (om man kommer in alltså), men man ser ju sällan bra där. Alltför många kommer förstås till konserterna och det blir trångt och svårt att se. Jag strök nu runt och stod på lite olika ställen, inget av dem riktigt bra. Men jag var där i alla fall och verkligen glad över att det faktiskt lyckades att komma in. Jag såg Elton John i Barcelona 1992 och som jag minns den konserten var hans ”scenshow” att han reste sig från pianot tre gånger eller så. Det var långt ifrån den energi jag var van vid på exempelvis Bruce Springsteens konserter. Jag såg sedan Elton igen i Malmö Arena i fjol och var positivt överraskad över hur mycket han var uppe och studsade och t.o.m. hade publikkontakt och skrev autografer från scenkanten. Nu var det tillbaka till ganska liten rörlighet igen. Men helt OK. Han levererar sina hits. En del av dem i alla fall. Att inte göra Goodbye yellow brick road känner jag är ett gravt tjänstefel. Låten är min favorit från Sir Eltons skivkatalog och det var tydligen även den låt som Lasse först upptäckt med artisten i fråga. Det var en besvikelse att den var bortplockad från setlistan igår, men på plats var vi i alla fall och vi fick annat som Sorry seems to be the hardest word och Candle in the wind. Men utan Goodbye yellow brick road tror jag nog att jag sett Elton John färdigt. Goodbye Elton John. Inte riktigt goodbye Gröna Lund, men servicenivån måste de faktiskt jobba på.