Go west

Som engelskaläraren Dennis Gotobed inspelat sade när man skulle lära sig engelska på mellanstadiet, "Say after me please": Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch. Hur gick det? Det walesiska tungvrickarnamnet fascinerade när jag som barn läste om det och det var väl sannolikt i Guinness Rekordbok. Mycket fascinerade i den där boken. Det var världens längsta, världens högsta, världens största av lite av varje. En massa tokigheter. Hand upp den som har minst en sådan bok! När jag på bussresa 1998 kom med färja från Irland till Holyhead fortsatte färden till Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch och äntligen kom jag då dit till platsen med det besynnerliga namnet. Jag köpte på mig ett par muggar med ortsnamnet på som souvenirer och jag har genom åren druckit en hel del kaffe i dem.  Som jag förstår det är tydligen inte Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch världens längsta namn ändå så kanske var det inte i Guinness Rekordbok jag läste det. Men någonstans var det. Llanffair... slås i längd med hästlängder av nyzeeländska Taumatawhakatangihangakoauauotamateaturipukakapikimaungahoronukupokaiwhenuakitanatahu. Men där har jag inte varit. Ja, på Nya Zeeland har jag varit, men inte just där.  Men... tillbaka till Wales. Den där gången 1998 kom vi alltså till Holyhead med färja och bara det var ju häftigt för en Lundellfantast som jag eftersom Ulf Lundell nämnt Holyhead i låten Gränsen från 1987. "Hur är flickorna i Holyhead..." sjöng han. Hur det förhöll sig med den saken hanns inte med att kollas upp för färden fortsatte direkt till orten med det långa namnet och sedan - om inte minnet sviker - blev det en så kallad bushcamp på ett torg i Wales också innan vi fortsatte till England. Bushcamp? Ja, det är väl ett rosabussbegrepp som kännetecknar en övernattning med bussen utan att stå parkerad på en camping. I princip så.  Nu blev det ett litet nedslag i Wales igen, drygt 19 år efter förra gången. Allt i Wales är inte så svåruttalat. Cardiff fungerar exempelvis utmärkt utan att slå knut på tungan. Och till Cardiff tog jag mig igår. Tre och en halv timme på buss, 20-25 mil rakt västerut från London. 10 pund tur och retur. Sade jag inte att det var billigt att åka buss i Storbritannien? Det var förstås en konsert som drog igen, men lite av staden i sig hanns med. Liksom Oxford är Cardiff i högsta grad en studentstad. Efter två nätter på ett - sett till priset - egentligen ganska uselt hotell i London blev det nu ett hostel i Cardiff och det var en helt annan standard till betydligt lägre pris. Visserligen bädd i liten sovsal (sex bäddar), men stället var helt nyrenoverat och mycket fräscht och fint. Det kändes som Hilton jämfört med det Bed & Breakfast-hotell jag bodde på i London. Ett Hilton fanns för övrigt i Cardiff. Det blev ett stopp där på väg från bussen. Bor man billigt har man råd att hänga lite i baren på Hilton. Hostelet låg utöver att det var mycket fräscht också med fint läge vid floden som rinner genom Cardiff och snett över låg maffiga Principality Stadium. Anledningen till att jag nu letat mig bort till Cardiff var alltså musik och jag fick nu se ett band jag inte förstår varför jag inte sett förut, The Jesus and Mary Chain. Det var en bra konsert på Cardiff University Students' Union. Dessutom var förbandet mycket bra. Chain of Flowers hette de. Glöm inte var ni hörde det namnet först. Det kändes som det finns potential i det bandet. Cardiff kändes som en lite lagom stor stad och det fanns ett utbud av ställen att gå till. Att det var en studentstad blev jag om inte tidigare varse när jag kom till Revolution, ett ställe jag tänkt gå till efter konserten. Det visade sig vara löjligt lång kö in och dessutom visade det sig att det tisdagskvällar endast var entré med studentkort. Det fick bli att hitta ett annat vattenhål innan jag tog sista biten promenad till mitt boende på River House. Näst sista låten på det stället blev Dancing in the dark med Springsteen, med videon från mitten på 80-talet på TV-skärm. Jag älskar den låten! Det skulle visa sig vara bara en ytterligare gäst på mitt rum så det kändes nästan som att ha eget rum eftersom det var stort. Frukostbuffén som serverades var den bästa jag sett på ett hostel och långt ifrån de två rostade brödskivor med en klick margarin och en klick sylt som kom med kaffe på en bricka till rummet på hotellet i London. Cardiff var på alla sätt en angenäm upplevelse.