First we take Manhattan, then we take Berlin

Att Håkan Hellström skulle kunna slå utomlands är nog inte troligt, men det var onekligen en kul grej att han i fjol spelade på ett litet ställe i New York och sedan i maj i år i Berlin och att han då hade med Leonard Cohens textrad ”First we take Manhattan, then we take Berlin” i marknadsföringen. Genom att kompisen Fredrik köpt på sig extra biljetter fick jag chansen att se spelningen i Berlin trots att jag inte betraktat mig som något superfan av Håkan (även om jag blivit det allt mer). Det var som det verkade 99,9 % svenskar i publiken, tillresta och i Berlin boende. Lite mer av hardcorefan än jag får man onekligen säga att Evelina är och det var med bl.a. henne och Fredrik jag hängde i Berlin i samband med konserten. Evelina såg även spelningarna i New York och det var samma svenskdominans där, berättade hon. Det internationella genombrottet låter nog därför vänta på sig. Men i Sverige är han stor. Och framför allt i Göteborg får man ändå säga. När Håkans spelning 2014 disponerades om från Slottsskogsvallen till Ullevi kände jag att jag ville se honom. Att en svensk artist möjligen skulle kunna fylla Ullevi var något som inte borde missas om man har något som helst intresse och jag är mycket glad över att jag tog mig dit då. Att se honom få det fantastiska mottagandet på hemmaplan var stort att se och jag gladdes med artisten långt där nere från min plats långt uppe på läktaren. Och visst fyllde han Ullevi då. Han sopade undan Bruce Springsteens rekord från tidigare och lockade in 69.349 personer på den vackra stadion den kvällen. Efter den konserten 2014 tycker jag det mesta jag sett av Håkan har varit bra. Jag fick trots tidigare tveksamhet kring honom som artist lägga mig platt där och bara konstatera faktum. När Ullevispelningen skulle upprepas 2016 ville jag förstås dit igen och det skulle nu dubblas och det blev två fina kvällar igen, nu lite närmare scenen åtminstone den ena av dem. Och publikrekordet slogs igen så i nuläget ståtar Håkan med de tre största publiksiffrorna. 70.091 respektive 70.144 besökare var det 4 och 5 juni 2016. När det så var dags igen i år kändes det kanske nästan lite övermaga, men jag ville ju ändå självklart vara där. Fredagens konsert blev lite av en besvikelse och det kändes inte heller som att det var samma go och tryck på publiken inför den som tidigare. Erik Lundin som ”värmer upp” som en del av showen är ett rejält sänke i mitt tycke och det var en tung uppförsbacke för Håkan att ta sig igenom. Det tog aldrig fart och lyfte riktigt på fredagen och det kändes som att Ullevikonceptet nu var lite uttömt. Det fanns dock rejäla toppar i konserten och mitt absolut bästa ögonblick var när Ola Salo och Håkan tillsammans gjorde The Arks Calleth you, cometh I. Det kändes som varenda ord menades när Håkan sjöng ”I’ve been waiting for this so long, waiting to sing this song” och det verkade ömsesidigt. Med gästartisternas hjälp lyfte konserten till höjder, men som helhet kändes det inte så värst fantastiskt på fredagen. Jag hade dock högt ställda förväntningar inför lördagens konsert och de infriades till 100 %. Det göteborgska regn som hotade tillställningen och som dröjde sig kvar hela dagen drog bort lagom till att konserten skulle dra igång och blå himmel var plötsligt vad som gällde ovanför Ullevi. Det blev 22 obegripliga och närmast outhärdliga minuter med Erik Lundin – one man’s opinion förstås – innan det drog igång med Ullevi # 5 för Håkan Hellström, men igår lyfte det på en gång och det var sedan ett enda långt segertåg. För dagen iklädd polisuniform levererade Håkan som om varje låt vore den sista och den här konserten var ju också den sista på ett bra tag med honom för nu ska han ta en paus med åtminstone liveframträdanden. Det känns därför extra bra att man fick med sig den här konserten färskast i minnet och inte fredagens i första hand. Ola Salo var inte med som gästartist igår, men både Eva Dahlgren och First Aid Kit var med båda kvällarna och jag tyckte även att deras deltaganden kändes mycket bättre på lördagen. First Aid Kit släppte lös och tillförde mycket liksom Eva Dahlgren. Jag tror att de flesta svenska artister tackar ja om Håkan Hellström lyfter på luren och ber dem komma till Ullevi. Calleth you, cometh I liksom. Silvana Imam var inte heller med kväll nr 2, men det var däremot Amanda Jenssen och högoddsaren Leila K. Båda deras framträdanden kändes något lite malplacerade, men i helheten fungerade det ändå. Och mycket hellre Leila K:s rappande än Erik Lundins (nu lovar jag att aldrig mer hacka på honom – han uppskattas ju ändå av en del). Det blev en fantastisk kväll på Ullevi (nu tror jag att jag sagt ordet fantastisk mer än Per Gessle brukar göra!) och t.o.m. konfettin skötte sig som den skulle. På fredagen drev vinden in den mot scenen och bildskärmarna medan den igår som den skulle singlade ut över publiken. Fyrverkeri var det också båda kvällarna för att manifestera. Håkan ville som vanligt på Ullevi aldrig riktigt lämna scengolvet och tacket till publiken blev långt. Det sägs att det inte är lätt att bli profet i sin egen hemstad, men Håkan Hellström har verkligen bevisat motsatsen. 5 x Ullevi skojar man inte bort.