Festival

Hasslöfestivalen på Hasslö lite utanför Karlskrona är för mig en ganska ny bekantskap. Det var 2014 jag såg bland annat Ulf Lundell och Agnes där i ett konstant regnande. Sedan var jag där en sväng 2017 också, men mer än så har det inte blivit genom åren. I år var det i alla fall dags igen och det var åter Lundell som var dragplåstret för mig. Hans spelning var på fredagskvällen och lite om den har jag skrivit i tidigare inlägget It’s gonna rain. Därför har jag också med bara en bild på Lundell i det här inlägget. Hasslöfestivalen firade detta år 20-årsjubileum och det är många stora namn som varit där. Mest svenska, men även en del andra. Det var dessutom tydligen 10-årsjubileum för det som kallades Tillsammans med Caj och det var med det jag inledde mitt festivalbesök nu på fredagen. Tillsammans med Caj = Hasslös storhet Caj Karlsson tillsammans med andra artister och musiker i skön förening. För nu alltså tydligen tio år sedan var även Magnus Lindberg och Stefan Sundström med på scen. Årgången 2019 var det om jag räknade rätt totalt 12 personer på scen och det var utöver Caj bland annat Anders F Rönnblom och Staffan Hellstrand. De hade sammanlagt ungefär en timme och de hade gärna kunnat haft en halvtimme eller timme till för det kändes lite kort. Det var riktigt bra. Johan Johansson var med också innan han övergick till den andra scenen för att där spela med sitt Strindbergs direkt efter Tillsammans med Caj. Strindbergs hade jag ingen koll på från tidigare och Linnea Henriksson på stora scenen såg jag lite halvdant. Det blir emellanåt mer minglande än aktivt lyssnande och tittande. Intressant nytt namn på den mindre scenen var på fredagen Nadja Evelina innan det var dags för kvällens huvudnummer Ulf Lundell på stora scenen. Med honom på scen innebar det också många bekanta ansikten i publiken och det var i vanlig ordning kul med många återseenden. Lördagen bjöd på regn på eftermiddagen och jag körde inte ner till festivalen förrän det slutat regna. Jag missade väl lite grann, men fick se Smith & Thell (som var bättre än jag trodde) och sedan Anders F Rönnblom med band. Det tog många år innan jag såg Anders F överhuvudtaget, men under de senaste åren har det blivit några gånger och det är alltid bra. Anders har fyllt 73 vid det här laget och är en trevlig figur som gärna rör sig ute i publiken och inte bara likt många artister hänger på backstageområdet när det inte är spelning. Dags för Caj Karlsson igen sedan, nu som en del av bandet Sinn Fenn. På stora scenen och med stora ballonger i luften som avslutning för att höja festivalstämningen. Hasslöfestivalen är så där lite lagom stor. Det är två scener och den ena scenen väntar ut den andra och man behöver inte riskera missa något. Efter Sinn Fenn var det på Parkscenen, den mindre scenen, ett för mig nytt namn. Cornelia Jakobs hette hon och liksom med Nadja Evelina dagen före var det lovande och de kanske båda är namn man får höra mycket om framgent. Det är ju fördelen med festivaler, att man kan få med sig att se en del artister man kanske inte annars gått och tittat på. Sist ut på stora scenen sedan Veronica Maggio och hon levererade som vanligt. Jag hade svårt för henne i början när hon slog igenom med Jag kommer och den och annat spelades flitigt, men jag fick ge mig när jag såg henne på Stadion i Stockholm för några år sedan. Hon är bra. För några år sedan var det väl på gång att Hasslöfestivalen skulle läggas ner eller åtminstone flytta, men nu var det alltså 20-årsjubileum för den och det är bara att hoppas att den fortsätter många år till. Det är som sagt lite lagom stort och som det känns väl organiserat. Det var band som spelade på Parkscenen både efter Lundell på fredagen och Maggio på lördagen, men när klockan så dags redan landat runt midnatt och det även började kännas lite småkyligt valde åtminstone jag att lämna området och dra mig hemåt. Det går inte att se allt.