Falling

Det brukar väl hävdas att en stor del av olyckshändelser, kanske då särskilt fallolyckor, inträffar i hemmet och i dessa tider då man – påtvingat eller i någon mån självvalt – tillbringar mycket tid hemma torde därför risken för sådana tillbud öka markant. Och rent generellt skulle jag säga att det om man nu ska trilla är bättre att göra det utomhus och helst då på gräs, sand eller annat mjukt underlag. Inte på klinkergolv. Jag känner mig fortfarande lite mörbultad efter en malör i lägenheten häromdagen. Jag har förträngt vilken dag det var, men jag hade tömt tvättmaskinen på handdukar och disktrasor och lite annat och efter det eller om det var från tidigare hade det blivit lite blött i köksregionen dit jag tog disktrasorna till en hög. Jag hade under bärande av ren tvätt tappat enstaka tvättade disktrasor och annat på golvet och i väntan på att läggas till tvätt igen låg de kvar på golvet där de tappats. Det kan ha varit på något sådant jag råkat trampa med mina bara fötter – eller om det bara var vatten på golvet – och plötsligt for båda fötterna bara rakt fram och jag landade platt på ryggen på det hårda klinkergolvet. Och med huvudet bråkdelen av en sekund med extra katapultkraft i samma golv. Jag såg stjärnor innanför de stängda ögonlocken just i det ögonblick då huvudet med kraft slog i och jag insåg att det här kunde ha gått illa. Jag får väl så att säga kanske tacka och anföra ett visst mått av tjockskallighet för jag slog i alla fall inte upp något hål i bakhuvudet trots att det var hårt jag landade, men det kunde förstås ha slutat illa. När jag nu föll så handlöst bakåt tänker jag att jag om jag hade varit några decimeter längre bak och med den kraften i fallet trillat med bakhuvudet antingen mot kanten på likaledes klinkersatt köksbänkyta eller mot ugn eller skåp att jag faktiskt hade kunnat lyckas bryta nacken! Och DET är ju definitivt INTE bra att göra. Nu slog jag alltså ”bara” i ryggen och huvudet hårt och somliga skulle nog påstå att ”jaså, Olsson slog i huvudet – ja, det var i alla fall inga vitala delar skadade”, men jag får nog vara lite tacksam att det ändå klarade sig som det verkar att det gjorde. Jag kom upp i stående på en gång och jag hade inte brutit något. Kanske hjälpte det med de extrakilon som finns, men de flesta av dem är inte precis placerade vid ryggraden så jag tror inte att de hade så värst bolstrande effekt i det här fallet. Ett visst mått av mörbultning kan jag dock alltså känna. I bakhuvudet, ryggen, ena armbågen och nacken inte minst. Smålänningar är mjuka, klinkergolv är hårda. Jag brukar inta ha för vana att trilla och slå mig och – peppar peppar – har jag hittills aldrig under min levnad brutit vare sig armar eller ben, men det händer att man halkar eller helt enkelt bär sig klumpigt åt. Har jag berättat om ett tidigare tillfälle då jag med kraft for med huvudet i backen? Nej, jag tror inte det. Och har jag det får jag skylla på glömska på grund av skallskada. Det var i alla fall så att jag för nu bra många år sedan trött efter vaken natt i Stockholm i väntan på tidigt flyg från Arlanda åkte mycket tidig flygbuss ut. På bussen satt jag säkert och nickade till lite och lite lätt yrvaken skulle jag sedan vid framkomst rycka åt mig resväskan från hyllan inne i bussen. Det bar sig inte bättre än att jag handlöst föll bakåt när jag ryckt loss väskan. Jag hade stått precis på kanten till bakre utgången och när alltså väskan släppte tappade jag balansen. Jag for med revbenen på ena sidan hårt i det ena trappsteget och sedan med huvudet i asfalten utanför. Det var väl det där med tjockskalligheten igen för jag skadade inte huvudet, men revbenen hade jag väldigt ont i. Jag tog mig i alla fall upp även då och in till SkyCity. Jag skulle flyga till Sharm el-Sheikh och om jag minns rätt vara där i två veckor, men jag kunde knappt röra mig eftersom jag hade så ont i revbenen så jag kände att jag behövde kolla upp det hela, om jag verkligen kunde åka. Det var alltså tidigt på morgonen eller snarare fortfarande natt, men ett kafé eller bar öppnade eller hade öppet och jag tog mig med möda dit och redogjorde till någon personal om vad som hänt och jag frågade om det fanns någon läkare eller sjuksköterska på flygplatsen. Det var ännu för tidigt för det, men ett par brandmän – och de har väl viss sjukvårdsutbildning – kom och tittade till mig. Det här var när man spelade in Stockholm – Arlanda eller vad serien hette och man följde med olika typer av yrkesgrupper på flygplatsen och filmade deras vardag. Med sig hade brandmännen därför ett litet filmteam och jag tillfrågades om det var OK att de filmade mig. Jag avböjde vänligt men bestämt medverkan. Jag kände att jag inte ville ge klantigheten ett ansikte på det viset i TV. Det accepterades och jag fick prata med brandmännen utan medial exponering. Sedan en sjuksköterska anlänt till sin arbetsplats kunde jag senare ta mig dit och konsultera henne angående att resa eller inte. Jag fick en del värktabletter utskrivna och instruktioner om hur jag i kombination skulle ta dem, men jag avråddes inte från att resa. Det blev alltså en tripp till Sharm el-Sheikh ändå, men det blev en vistelse med mycket ömma revben och problem att ta mig upp och ner från säng och solsäng. Efter den här incidenten häromdagen har jag nu lovat mig själv att med försiktighet röra mig när golven i lägenheten och/eller fötterna är blöta. Det kan bli förvånansvärt halt. Nu är det med myrsteg jag vid väta tänker röra mig. Minns ni dem förresten, myrstegen? Det var väl någon lek man som barn hade för sig på raster i skolan och det gick ut på att man utifrån vilken färg man hade på kläderna fick röra sig framåt mot det slutliga målet att först av alla kunna nå en vägg. En person sade utan att titta på de övriga en valfri färg och ett valfritt antal steg av något slag och så fick man då förflytta sig framåt (eller kanske bakåt) om man hade rött, blått, grönt eller vad som sagts. Jag minns inte, men det kan som alternativ nog ha varit ”elefantsteg” och annat också, men ”myrsteg” är det som har fastnat i minnet. Och de var mycket små. Medelst sådana har jag nu alltså för avsikt att förflytta mig när lägenhetsgolven är nysvabbade eller på annat sätt blöta. Och som jag brukar säga till folk nu i dessa coronatider får jag även vad gäller sådant här kasta ut ett ”stay safe!” som uppmaning till både mig själv och er andra.