Even better than the real thing

När jag såg att Jeff Lynne 2016 skulle ge sig ut på turné och spela gamla ELO-låtar under namnet Jeff Lynne’s ELO kändes det närmast sensationellt. Electric Light Orchestra, ELO, hade varit nedlagt sedan många år tillbaka och jag hyste inga förhoppningar om att få höra den musiken live i den här formen. Lite efterforskningar ger vid handen att ELO packade ihop 1986, men att de sedan hade en liten återförening 2000-2001. Det var något som gått mig förbi liksom att det under 2014 och 2015 gjordes ett litet antal spelningar under namnet Jeff Lynne’s ELO så för mig var det en stor nyhet när det alltså plötsligt stundade turné med Electric Light Orchestras musik och med bandledaren Jeff Lynne vid rodret 2016. Det var också den första regelrätta turnén de gjorde. Jag såg till att köpa biljett till premiären i Echo Arena i Liverpool den 5 april 2016 och till ytterligare två av de fyra första konserterna på turnén och så såg och hörde jag då Jeff Lynne’s ELO i Liverpool, Leeds och Manchester inom loppet av en vecka, på tisdagen, lördagen och söndagen. Det kändes fantastiskt att live få höra musiken jag lyssnat på mycket som ung. Albumet Out of the blue exempelvis är fyllt av bra låtar. Nu fick jag höra musiken från det och andra album live och jag fick med mig Livin’ thing, Can’t get it out of my head, Telephone line, Rockaria! med flera mycket bra låtar. Sedan dess har Jeff Lynne’s ELO turnerat en hel del och nu nyligen kom till slut turnén till Skandinavien. Jag var egentligen ganska nöjd med att ha sett de där tre tidiga konserterna i England, men kunde inte låta bli att skaffa biljett även till konserterna nu i Globen och Royal Arena, i Stockholm respektive Köpenhamn, och det var fint att få se det hela igen. När jag jämför setlistan från turnépremiären i Liverpool 2016 med den i Globen nu har inte jättemycket ändrats. Några låtar har bytts ut och det har kastats om lite grann i ordningen men i stora drag var det likadant nu som då. Konserterna landar på lite drygt en och en halvtimme bara och det känns lite kort med tanke på hur mycket bra som finns att ta av från Electric Light Orchestra-perioden, men produktionen är mycket snygg. Det är bildskärmar och fräck ljussättning och det blir på det viset som så ofta med konserter mycket mer än själva musiken. Jag såg aldrig ELO när det begav sig så det är svårt att jämföra, men jag slås av att det här med Jeff Lynne’s ELO kanske är bättre än vad det varit om Lynne haft med sig sina gamla bandmedlemmar på scen i något slags kanske lite krystat försök till återförening. Nu får vi yngre och hungriga musiker som presterar bra och det låter ändå precis som det gjorde på den tiden Electric Light Orchestra framförde den. Om inte bättre. Det viktiga är förstås att Jeff Lynne är med. Det var ändå han som var huvudpersonen i ELO en gång i tiden. I en intervju i lokalradion, Radio Kronoberg, för några år sedan hörde jag Andy Scott från Sweet inför någon spelning säga att Sweet kan komma att bli det första bandet som turnerar vidare under originalnamnet utan någon enda originalmedlem kvar. Han menade att de som nu spelar med honom under namnet Sweet varit med ett tag och att bandnamnet väl då kan föras vidare även om han som siste man på skansen skulle sluta. Lite krystat kan det onekligen kännas när man ser ett band under det gamla namnet, men med bara en eller kanske två originalmedlemmar och i somras såg jag Smokie på en spelning där väl ende originalmedlemmen i all hast fått ersättas till just det framträdandet. Det känns inte riktigt som originalet. Att Jeff Lynne nu kallar det här Jeff Lynne’s ELO och inte Electric Light Orchestra känns både genialt och schysst gentemot både tidigare bandmedlemmar och publiken. Han lurar på det viset inte någon att tro att det är ELO som återförenats och samtidigt kan han ta steget vidare med nya musiker och kan då tillåta sig att framföra någon låt som tillkommit på senare tid och även från tiden med Traveling Wilburys. Som jag förstår det är inte någon av originalmedlemmarna från gamla Electric Light Orchestra med på den här turnésvängen medan på konserterna jag såg i England 2016 det åtminstone fanns en ytterligare, Richard Tandy. Bra är det i alla fall och klart värt att ses. Och som sagt var det kanske till och med är bättre än det hade varit om den sättning av ELO som i fjol valdes in i Rock and Roll Hall of Fame återförenats. Alla i den sättningen har passerat 70-strecket, även Jeff Lynne.