En liten omelett kan jag tänka mig

Alltså, jag måste verkligen jobba på mina skills i köket. Eller avsaknad av snarare. Det är inte ofta det blir att jag ställer mig och lagar mat och när jag väl gör det är köksregionen på kort tid att klassa som katastrofområde. Är det inte att jag steker på för hög värme och kanske tillfälligt lämnar spisen för något annat varvid stor rökutveckling blir effekten är det att jag spiller och välter ut mjöl och salt och annat så att det ser ut som Jersusalems förstöring på och runt spisen. Det blir liksom ett slagfält jag lämnar bakom mig när jag väl sätter mig för att äta sedan jag någon gång fått för mig att fixa något. Rostat bröd går oftast utan större incidenter och även kaffebryggande och kokande av ägg brukar understundom kunna ros i land, men någon matlagning av Guide Michelinklass rör det sig sannerligen inte om. Nu är det ju så enkelt att hitta mat utan att behöva laga den själv, i alla fall om man har ärende till någon stad eller något samhälle med lite service. Det kräver ju förstås den insatsen, att ta sig dit, när man som jag bor på landet. Det finns på lokala Ica lockande och mycket goda grillade kycklingklubbor för en billig peng och pizzerior och kebabställen finns det ju tretton på ett dussin vart man än tar sig. Är jag i närheten av dylika inrättningar finns ju billig och god korv på både Pressbyrån, Biltema och Circle K – för att bara nämna några ställen – och Börjes räkmackor i Tingsryd är acceptabelt prissatta liksom korvarna och hamburgarna i gatuköket på baksidan så det går ju inte nöd på mig precis. Dubbel eller ännu hellre trippel cheeseburgare på McDonald’s är dessutom gravt underskattat. Och ska det vara lite ”bättre” mat blir det ju gärna en köttbit på restaurang förstås. Nej, nöd går det inte på mig. Tvärtom. Men mycket av mat lagad hemma blir det inte. Någon gång kan det ändå kännas att jag skulle vilja göra något litet i hemmet och jag skulle egentligen vilja komma till skott med att fixa mycket mer. Jag tycker egentligen om att laga mat, men det är bara så sällan jag gör något. Kanske blir det mer ordning om/när jag efter renoveringen där flyttar (tillbaka) till föräldrahemmet. Med nytt och lite rymligare kök där kan det kanske kännas lite mer lockande att ge sig i kast med stekpannor och kastruller. Jag har inga ambitioner att bli någon Leif Mannerström eller Marcus Samuelsson, men det vore ju lite trevligt att vara åtminstone lite, lite mer av Ernst Kirschsteiger eller så. Han verkar ju kunna fixa det mesta inklusive mat så det vore bra om jag i alla fall kunde vara lite mer av Ernst och lite mindre av den svenske kocken i Mupparna. Inspirerad av en resa i Centralamerika 1993 hade jag till slut efter mycket letande lyckats hitta svarta bönor i Sverige och jag hade köpt det kanske något år efteråt. Det var verkligen budgetresa där i Centralamerika och den simpla rätten arroz y frijoles (ris och bönor) höll kostnaderna nere och faktiskt tyckte jag det var gott. Därav de (som det skulle vara) svarta bönorna. Jag minns mycket väl hur jag satte igång en gryta med vatten och bönor på spisen och det här var när jag var i full färd med att pensla på färg på varenda liten kvadratmillimeter jag kunde hitta i källaren på det relativt nyligen köpta huset. När jag kom upp från källaren efter att jag försett ett stort hyllsystem i ett förråd med någon bjärt färg öppnade jag dörren till köket och möttes av ett helt rökfyllt sådant. Det var verkligen som vore det extremt tjock dimma eller en eldsvåda. Jag hade under mitt målande helt glömt bort grytan med bönorna och det hade kokat torrt! Det där kunde ju ha slutat riktigt illa, men det stannade vid att det tog lång tid innan oset från de svarta bönorna helt försvann samt att jag fick slänga grytan och byta ut kolfiltret i köksfläkten. Det var mitt första och blev mitt enda försök att koka bönor. Det ska inte upprepas! Det var väl min värsta incident i köket och som värst hade det väl kunnat utmynna i att det börjat brinna så jag hade väl tur ändå. Nej, ”avancerade” rätter som svarta bönor ger jag mig inte på, men någon liten köttbit eller tacos kan det någon gång bli. Och en liten omelett kan jag tänka mig att svänga ihop. Det är ju trots allt inte så svårt. Kan tyckas. En sådan fick jag för mig att göra idag och det blev väl med blandat resultat, åtminstone sett till hur det såg ut i köket efteråt. Det där slagfältet jag nämnde var uppenbart som beskrivning efter tillagandet trots att jag bara stekte lök och burkchampinjoner och sedan körde på några med vatten ihoprörda ägg till det. Det skvättes och spilldes till höger och vänster och tankspridd som jag var knäckte jag det första ägget rakt ner i skärbrädan jag skurit lök på och inte mot en kant – som om det vore ett kokt ägg som jag skulle knäcka skalet på lite. Det förlorade ägget utgjorde en del av det tilltagande kaoset. Rörigt blev det och inte blev det något sensationellt, men det gick ändå att äta så omelett kan jag tänka mig att göra igen. Jag ska bara försöka göra det under mer ordnade former. Och kanske på sikt att jag kan få lite bättre utrymme och ordning i köket så att jag kan ge mig på lite mer avancerade saker. Eller inte. Enklast är ändå att plocka fram en Brieost och några kex och öppna en flaska prosecco. Eller hur?