Magasin
Slumpa blogg
Topplista

Vanliga frågor
Kontakta oss
Annonsera

Logga inStarta ny blogg
Logga inStarta ny blogg
  • Magasin
  • Topplista
  • Annonsera
  • Info
    • Vanliga frågor
    • Kontakta oss
    • Annonsera
    • Sekretessinställningar
    • Devote på Instagram
    • Devote på Facebook
  • Starta blogg
  • Logga in

Dagny

Jag ser ikapp en del missade TV-program och började igår kväll se den pågående säsongen av Skavlan på SVT Play. I det var Dagny Carlsson en av gästerna och jag måste säga att hon är något av en inspirationskälla. Att leva så fullt ut, att tacka ja till så mycket hela tiden, när man uppnått så hög ålder som hon gjort är upplyftande. Dagny började blogga när hon var 100 år gammal och är nu 106 och fortfarande är ögonen pigga och pillemariska trots åldern. Det är en sann glädje att se henne. Och som sagt inspirerar hon. Jag hade förstås hört talas om henne när jag började blogga för snart två år sedan och tänkte nog lite att kan hon vid den åldern så kan väl jag. När hon var med i Skavlan hade hon just blivit påkörd av en bil på ett övergångsställe och hon hade rullat av bilen på andra sidan, men bara brutit ett lillfinger. En riktig krutgumma. Med lite otur kunde det förstås ha gått mycket sämre. Det nämndes i programmet också om en dokumentär om Dagny och den har jag tittat på idag. Den ligger kvar på SVT Play och heter Dagny – om jag sätter mig ner nu dör jag. Dagny tycks leverera genomtänkta oneliners hela tiden, ofta kloka ord sagda med många års livserfarenhet. Jag befarar att jag för egen del bara kommer att bli bitter och vresig när (om) jag blir gammal, särskilt om mobiliteten blir begränsad av fysiska skäl, men det behöver ju inte bli så. Även i det inspirerar och entusiasmerar Dagny, krutgumma som hon alltså är. Hon vill inte dö och hon vill leva så mycket hon kan så länge det går. Hon är fortfarande nyfiken på världen och hade gärna velat åka till Kina. I dokumentären skaffar hon pass, men avråds sedan att resa av sin läkare och fick finna sig i det. Hon ville inte ta risken. Jag tänker på när min pappa första gången åkte med mig ner till Kap Verde 2012. Jag ville att han skulle kolla vad de tyckte på Vårdcentralen innan vi bokade för jag ville inte att den påfrestning det ändå är på kroppen att flyga skulle medföra några risker. Han var förstås bara 86, 20 år yngre än Dagny, men han fick i alla fall klartecken och det var strongt av honom att ens vilja genomföra resan till så främmande land och för första gången vid så hög ålder flyga i ett stort flygplan. Det blev en andra vända ner sedan också, ett år senare, och det gick också bra. Och även han kändes nyfiken på att se något nytt trots relativt hög ålder. Jag hade en släkting, vill minnas att det var en kusin till min pappa, som blev nästan 100 år gammal. Jag hälsade på honom några gånger i bostaden i Karlskrona och där bodde han fram till efter att han fyllt 99. Jag och mina föräldrar var där och gratulerade på hans 99-årsdag. 100 ville han inte bli och livet blev inte det samma sedan han av hälsoskäl tvingades flytta till annat boende än det hem där han hellre velat vara om han kunnat. Jag hörde att han en tid innan sin 100-årsdag slutade ta sina mediciner och var det så kan man kanske se det som ett passivt självmord, men känner man att man verkligen inte vill bli 100 så kan man väl ta sig rätten att fatta ett sådant beslut. Jag minns i alla fall en gång tidigare, kanske någon gång när han var i 80- eller 90-årsåldern, att han frågade mig ungefär vad jag trodde om det med att se framåt respektive bakåt på livet. Han funderade på när i livet det vänder och man mer blickar bakåt än man ser fram emot nya saker och händelser. Jag minns att jag tyckte att det var en lite spännande frågeställning, inte minst som den kom från en tämligen till åren kommen person. Dagny har fortfarande nyfikenheten kvar, liksom vetgirigheten, och hon vill leva livet fullt ut ända in i kaklet. Det är förstås få förunnat att bli så pass många år som hon och det är inte alla som vill det, men för egen del känner jag verkligen att jag vill vara med åtminstone till 100. Det skulle vara en besvikelse om jag inte får vara det. Samtidigt är jag medveten om att det kan ta slut så väldigt mycket tidigare och att man inte ens har några garantier för morgondagen så det är lika bra att göra det så bra man kan längs vägen hela tiden och inte skjuta upp alltför mycket på framtiden. Nedan finns länkar till den nämnda dokumentären som är från 2019, liksom till intervjun i Skavlan. Dessutom till en tidigare dokumentär som jag ännu inte sett. Om någon vill se. https://www.svtplay.se/video/20721244/dagny-om-jag-satter-mig-ner-nu-dor-jag https://www.svtplay.se/video/20676236/skavlan/skavlan-var-2019-intervjuerna-sasong-2-dagny-carlsson-om-olyckan-flog-upp-pa-bilen?start=auto&tab=2019 https://www.svtplay.se/video/20640272/dagny-livet-borjar-vid-hundra

Föregående inlägg

Down in the park

Nästa inlägg

Tårar över city

Till bloggens startsida

Otium - Kjell M Olsson