Cracklin' Rosie

Året måste ha varit 1998. Jag höll till på framför allt Gran Canaria ett tag och de första veckorna hamnade jag med ospecificerat boende på en ny charterort som hette Playa del Cura. Det var inget stort ställe egentligen och inte så fascinerande. Ett par hundra meter ner från hotellet låg ett i högsta grad trist "centrum", en ditlyft betonghistoria med i alla fall lite av möjligheter till förnöjelse för turister. En matvarubutik, några restauranger och barer och enstaka butiker. Kanarieöarna när det är som sämst egentligen, men det fanns någon vettig restaurang på promenadavstånd och vadade man runt en liten bit berg eller om man gick vägen kom man till ett par mer genuina restauranger och barer på nästa strand och där var det livemusik varje söndag och där var det ett tillhåll för folk som valt att vara länge på ön, surfare av något slag och andra. Till det där tråkiga betongcentrumet vid Playa del Cura blev det ändå att man gick ibland och en av de första kvällarna gick jag på den av de få barerna som ändå såg mest OK ut. Den hade väl ambition att vara något slags irländsk pub, tror jag, och spår av irländskt kunde hittas. Det var en del kvällar någon trubadur som spelade, men mest var det musik från högtalarna som fanns och jag tror det var den där första kvällen där en bra låt jag aldrig hört förut spelades. Jag var tvungen att fråga. Jag ville ju veta vad det var. Det visade sig vara Cracklin' Rosie med Neil Diamond. Jag hade förstås hört namnet Neil Diamond, men jag hade ingen som helst koll på honom. Inte visste jag att det var han som gjort Beautiful noise som jag hade inspelad på kassett från radio och som jag lyssnat på  en hel del och jag hade alltså inte hört Cracklin' Rosie förut och knappast heller Sweet Caroline.  Efter den där första encountern med Neil Diamond där på södra Gran Canaria köpte jag väl på mig någon platta med honom och upptäckte hur mycket bra han gjort. Någon turné som nått Sverige har jag inte hört talas om, men så fick jag korn på att han för ett par år sedan skulle turnera i Europa och då tog jag mig med hyrbil till Antwerpen efter att ha varit på ett 50-årskalas i Tyskland. Det var verkligen kul att till slut få se och höra honom live. Och nu gavs det denna höst ännu en chans och jag såg honom i Leeds igår torsdag. Det här var fjärde gången jag var i First Direct Arena i Leeds och att komma in där har efter allt elände med terror som hänt blivit närmast lika svårt som att smyga sig in på Fort Knox. Listan över vad man inte får ta med sig in är längre än en hagalen unges önskelista innan jul och säkerhetskontrollen är minutiös. Det är begripligt med tanke på vad som hänt, men det är ledsamt att det nått dithän och just den här arenan känns lite grann extrem. Å andra sidan kan man då möjligen känna sig trygg där. Och en mycket bra arena är det. Man ser liksom bra var man är. Neil Diamond är ute på en 50-årsjubileumsturné och är årsbarn med Charlie Watts och 2,5-3 år äldre än Mick Jagger och Keith Richards. Om vi jämför med de rullande stenarna. Liksom det bandet är han still going strong och levererar. Allsången i Sweet Caroline är magnifik där i arenan och jag tror ingen lämnade den missnöjd. På en pub efteråt kom jag i samspråk med en äldre herre som nu sett Neil Diamond 27 gånger. Första gången var 1984 för honom. Själv är jag nu alltså uppe i ett grand total på två och det kanske räcker, men bra var det. Cracklin' Rosie är en sådan där låt som jag blir glad av varje gång jag hör den. Mungiporna dras uppåt. En del låtar har den effekten och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det. Låtarna är väl helt enkelt bra och så har de något som tilltalar mig lite extra på just det sättet. 999 med Kent är en annan sådan låt. Jag minns att jag hörde den svagt ur högtalare när jag väntade på ett tåg på Göteborgs centralstation en gång och jag fick en känsla av upprymdhet. Märkligt men sant.  Nu fick jag min Cracklin' Rosie mot slutet liksom just innan den Sweet Caroline och tidigare bl.a. Red red wine, Beautiful noise, Forever in blue jeans och Song sung blue. Listan kan göras tämligen lång över bra låtar som kommit från Neil Diamond.  När jag var i Pula i Kroatien för ett tag sedan hamnade jag lite oförhappandes på en light festival i staden. Nu var det tydligen något liknande i Leeds, men när konserten var slut kvart över tio återstod bara tre kvart av den och jag visste inte exakt vart man skulle gå för att se något så det enda illuminerade jag såg var First Direct Arena när jag kom ut och den är nog alltid upplyst med fina färger kvällstid. En favoritarena har det blivit och nu har jag lärt mig vad som gäller för att komma in och jag hade också sett till att ha ett hotell på bekvämt avstånd några kvarter ner. Fotbollen är väl inte vad den varit i Leeds längre, men en bra arena att se bra musik i har de i alla fall.