Caveman

Turnébilen rullar vidare och den har efter Stoneskonserten vid F1-banan Red Bull Ring i Österrike tagit mig via Graz och Slovenien till norra Kroatien. Drygt 200 mil har det blivit bakom ratten så långt. Jag har inte tänkt ta mig längre ner nu, men hemresan ska ju anträdas också. Bilder jag sett från Kroatien har varit med solsken och mycket klart vatten, men hittills har det varit en mulen och stundom regnig och höstlik historia här – förutom att det blev en fin solnedgång i Pula igår och att det ser bra ut idag. Det blev ett par nätter i Umag, tennismässigt Kroatiens motsvarighet till Båstad, och igår förflyttning några mil ner till alltså Pula. Jag bor nära en strand, men det märks att det är eftersäsong.  Jag hann se lite av Graz i Österrike innan jag tog mig till konserten med Rolling Stones. Mulet även där, men det var fint inne i stan. Konsthallen är exteriört i sig sevärd. Arkitekterna vill kalla den Friendly Alien men i folkmun verkar det ha blivit Blue Bubble. Man såg ovansidan på den bra uppifrån Schlossberg. Jag hade tur med vädret på Stones, men Graz verkade vara ett regnhål. Jag var ändå nöjd med att jag bokat en andra natt på hotellet där för det blev en seg historia att ta sig från Spielberg och Stoneskonserten. En logistisk katastrof. Och frukosten på hotellet var eminent. Regnet stod som spön i backen när jag lämnade Graz i söndags, men det blev bättre väder sedan jag kommit in i Slovenien. Där hade jag bokat in mig för övernattning i Portoroz vid den minimala kuststräcka som tillhör Slovenien. Kroatien har nästan hela den gamla jugoslaviska kusten. Jag fick en fin solnedgång och lite scampi i krävan i Portoroz och nästa dag besökte jag en saltutvinningsanläggning som upptog stor yta av den slovenska kusten.  Frågan är om det inte vore bättre om de tänkte om och satsade på hotell och stränder där. Det var vackert med olivträd utanför Portoroz och det har varit mycket både av olivträd och vinodlingar i Kroatien. Fin körning. På väg från Graz till Portoroz blev det ett stopp vid Postojnagrottan, sannolikt en av de mest kända grottorna i världen. Om jag inte helt missminner mig hade jag och min flickvän på den tiden med ett besök i Postojnagrottan i planerna eller åtminstone tankarna när vi var i Ljubljana 1990. Vår vistelse i dåvarande Jugoslavien blev dock avkortad lite grann eftersom jag på telefon i Ljubljana fick veta att min mormor gått bort och därför åkte vi hem tidigare än tänkt. Något Postojna blev det inte hur som helst. Nu fick jag dock en ny chans att vara lite av grottmänniska i ett par timmar eller så och det var verkligen en häftig och stor grotta. Det är världens enda där man först åker tåg in för att sedan gå runt i ca en timme innan man åker med tåg ut igen. Det där tåget kändes för övrigt direkt livsfarligt. Med mina 1.78 gick det bra, men det var ibland inte många centimeter upp till grottaket där man for fram i ganska hög fart. Någon varning utfärdades inte och man undrar ju om inte allvarliga incidenter inträffat. Det var verkligen en häftig grotta och det som mest påminner om den som jag besökt torde vara Cango Caves i Sydafrika. Varje grotta är förstås unik och andra häftiga som kan nämnas är Grotta Azzurra, Blå grottan, på Capri och Cueva de los Verdes på Lanzarote. För att komma in i Grotta Azzurra behöver man kliva ner i små ekor för att passera in i den låga passagen och det häftiga där är det blåa skimmer som uppstår när ljuset når bottnen inne i grottan. Cueva de los Verdes är också sevärd – liksom mycket annat på Lanzarote – och bjuder på en häftig överraskning som inte ska avslöjas i förväg.  Man kan matmässigt ta seden dit man kommer ibland och på Stoneskonserten i lördags åt jag därför en Rock Burger medan det vid Postojna lämpligt nog blev en Cave Burger. Same same but different. Gott var det i alla fall i båda fallen och Cave Burger rekommenderades på reklamen för den av Caveman så det kunde ju inte vara fel. Postojnagrottan är verkligen en highlight på resan och det är länge jag velat åka dit så det kändes bra att nu få besöka den. Normalt sett tycker jag illa om klotter och karvningar i natur och på minnesmärken och sådant, men när det nu visade sig att det fanns daterat klotter från 1820-talet i grottan måste jag säga att det var häftigt. Som ett meddelande från för snart 200 år sedan. Inte från riktiga grottmänniskor, men väl från tidiga besökare. Någon dag till i Kroatien blir det nu, men sedan börjar den mödosamma färden hem.