Born in the U.S.A.

Nu är jag lite sen på bollen här – what’s new? – men det att det är 40 år sedan Bruce Springsteens album Born in the U.S.A. släpptes borde jag väl kanske uppmärksamma på något sätt. Jag hade inte koll, men när jag efter en dag fylld med en massa ärenden, gräsklippande och annat till slut sent igår kväll satte mig och scrollade igenom Facebookflödet möttes jag av en uppsjö med inlägg i ämnet. 40 år sedan igår alltså, 4 juni. 1984, en annan tid. Vart har de åren tagit vägen? Ja, det är väl ett annat ämne. Men albumet med Bruce kom alltså då och jag kan inte absolut minnas om jag köpte det absolut den dagen eller om jag skickade efter det någonstans ifrån och fick det något senare, men det skulle förvåna mig om jag inte skaffade det med det snaraste efter släppdatum. Efter de tidigare albumen var intresset så pass stort att det nog var en självklarhet även om jag inte konkret minns själva skivköpet. Det är ju trots allt ett tag sedan. Att det där albumet blev lite av ett soundtrack till livet den sommaren och kanske än mer nästa – med Ullevikonserterna och allt – är nog mer klart ändå och det måste vara ett av de album jag lyssnat allra mest på. Snacka om ett helgjutet album! Det bara matar på med bra låtar från det där anslaget i titelspåret via sedan Cover me, Darlington County, Working on the highway, Downbound train till I’m on fire på första vinylsidan och sedan den helt underbara No surrender först på skivans B-sida, följt av Bobby Jean, I’m goin’ down, Glory days, Dancing in the dark och den avslutande mer stillsamma My hometown. Albumet tålde verkligen alla de där lyssningarna. Och tål fortfarande. En del musik kan efter ett tag kännas daterad och uttjatad, men Born in the U.S.A. liksom Ulf Lundells Kär och galen från 1982 är sådana jag kan lyssna på igen och igen och fortfarande tycka att de är lika bra. När man sedan fick höra låtarna live på turnén 1985, för min del på Ullevi och i Rotterdam, tillfördes ytterligare en dimension. Det där anslaget igen i Born in the U.S.A. som öppningslåt på konserterna och sedan inledningen efter paus med Cover me och Dancing in the dark är för evigt inskrivet som en del av ens medvetande och den man varit och är. För min del måste jag säga att Dancing in the dark, jämte Born to run, är den absoluta livefavoriten. Jag blir fortfarande efter x antal konserter med Bruce lycklig varje gång jag hör den (dem). Samma med No surrender för den delen. ”We learned more from a three-minute record, baby, than we ever learned in school” och ”Well, we made a promise we swore we’d always remember / No retreat, baby, no surrender / Blood brothers in the stormy night / With a vow to defend / No retreat, baby nu surrender”. Bara det. Som man gjorde ibland på den tiden lånade man skivor av varann och även om det inte var jätteofta jag vare sig lånade eller lånade ut skivor lånade jag i alla fall ut Born in the U.S.A. till en kompis. Jag spelade alltid in alla skivor på kassettband vid första lyssningen så det var inte så att jag behövde undvara att lyssna på albumet när den vara utlånad, men som jag minns det behöll min kompis det ganska länge. Det visade sig sedan att han spelat in hela albumet på kassett, allt utom titelspåret Born in the U.S.A. Just den låten gick tydligen inte riktigt hem hos honom. Jag minns att hans äldre bror inte var helt nöjd med detta, att hela albumet spelats in förutom den låten. Jag drog upp ämnet för något/några år sedan och tydligen är fortfarande just den låten inte någon favorit hos min kompis. Nej, så kan det vara. Alla gillar inte allt. Det är samma för mig. Visserligen är albumet som sagt helgjutet, men avslutande My hometown har av någon anledning aldrig varit någon favorit för mig och det hänger i. Men i övrigt så. En annan kompis på den tiden – och fortfarande även i det fallet – utnämnde någon gång I’m on fire till att vara den bästa bilkörarlåten och det tänker jag sedan på varje gång jag hör den. Det stämmer. Den gör sig bra vid bilkörning. Lite kort kanske, bara 2:35. Det blir korta bilresor. Men man kan ju lyssna igen. Och igen. Och igen. Bobby Jean kopplar jag till en annan kompis och till en specifik resa, en ”turné” som vi brukade kalla de där småresorna/tripperna/infallen att åka någonstans på den tiden. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag gör den kopplingen, men kanske att vi lyssnade på låten på hög volym där i bilen och så är det kanske något av det med samhörighet med ”We liked the same music, we liked the same bands, we liked the same clothes”. Även den låten en favorit, men inte riktigt i paritet med No surrender och Dancing in the dark. Eller… nu blir jag osäker. Är det Darlington County och ”Driving in to Darlington County, me and Wayne on the Fourth of July” jag kopplar till den ”turnén”? Det är nog båda egentligen även om minnet sviktar lite efter 40 år. Jo, nog blev Born in the U.S.A.-albumet lite av ett soundtrack till sommaren 1984 och sedan 1985 och en bidragande orsak till att man fortfarande har ett så gott förhållande till det är väl att allt (eller det mesta) kändes så bra på den tiden. För min del var jag 19-20 då och livet var enklare och mer lättsamt. Känslan kanske sammanfattas lite i Glory days: ”Glory days, well they’ll pass you by / Glory days, in the wink of a young girl’s eye / Glory days.” När jag nu skriver detta lyssnar jag ännu en gång på albumet i fråga och när jag kommer till Dancing in the dark blir jag fortfarande lika lycklig – eller så lycklig man blir nu på betydligt äldre dar – och jag känner mig upprymd av låten och vill lyssna igen. Och ser fram emot nästa gång jag får höra den live. ”You can’t start a fire / You can’t start a fire without a spark / This gun’s for hire / Even if we’re just dancin’ in the dark”. Jag längtar i detta nu till jordgubbearenan (fortfarande känd som Friends Arena) i Solna i juli.