Books

När jag var barn och tonåring och kanske även lite senare än så läste jag en hel del. Jag var nog inte riktigt det som brukar kallas bokslukare, men jag läste ändå tämligen mycket och hade hela tiden någon bok på gång. De små ungdomsböckerna från B. Wahlströms med grön baksida om Tvillingdeckarna och Dante m.m. läste jag i parti och minut och det var även Agatha Christie, Ellery Queen och andra deckare och som jag minns det var jag på bokrean i bokaffären i Sölvesborg varje sportlov när jag besökte morföräldrarna där. Det hela står i bjärt kontrast mot nu. På något vis har det blivit att jag sedan flera år tillbaka knappast läser någonting. När jag förr alltid hade 4-5 böcker på gång samtidigt och som jag då läste parallellt har jag nu kanske 20-25 böcker liggande som är påbörjade sedan x antal år tillbaka, men som jag inte läst ut. Jag hade länge med mig böcker på resor och tänkte att nu skulle det väl ändå bli tillfälle att läsa i lugn och ro, men oftast kom de hem lika oöppnade så jag har i princip gett upp det. Kanske blev det att medhavd bok åkte fram på flygplatsen i väntan på flyget hem och att man då läste lite grann och även sedan på flyget, men så blev det då ytterligare en bok som var påbörjad men inte färdigläst. Jag tycker fortfarande i högsta grad om att läsa, men det är väl det att så mycket annat kommer i vägen och så finns det inte tid till att läsa. Jag skriver dagbok och den tenderar att bli ganska omfattande och tar därför upp mycket av den tid jag annars kunde ha lagt på att läsa. Och så är det alla andra vardagssysslor och annat som tar tid. Min bostads lilla balkong har ibland sommartid blivit en fristad ändå och där är det när andan faller på skönt att sätta sig och läsa lite grann så i somras blev det i alla fall att jag läste ut den påbörjade Ulf Lundellboken En öppen vinter som jag började läsa för flera år sedan, men som sedan bara legat och samlat damm. Alltid något. Jag hade ett kort uppsving i läseintresset i samband med att jag under något halvår eller år eller vad det var jobbade på ett bibliotek. Det var inspirerande att ha så mycket böcker runt sig och jag blev nyfiken på nya böcker som kom in och snappade upp en del tips från låntagare och kollegor. Då blev det att jag kom igång med läsandet igen lite grann, men det var en tillfällig formtopp. Och nu är det kanske så att jag egentligen borde kolla upp synen nästa gång jag skaffar nya glasögon för jag blir trött när jag läser även om det bara är en tidningsartikel. Jag hittar inget riktigt bra avstånd att ha till texten riktigt. Det bidrar en del till att det inte blir så mycket läst. Men också den akuta tidsbrist som tycks råda hela tiden. Det är så mycket som ska göras hela tiden. I lördags slog jag ändå ett litet slag för läsandet genom att besöka bokmässan i Göteborg. Senast jag var där var nog 2014 och anledningen till det var att Ulf Lundell skulle signera sin bok Visenterna. Jag köpte den, fick den signerad och tog hem den, men skam till sägandes har jag inte ens tittat i boken sedan dess. Den står fortfarande kvar i kassen från bokmässan på något för stunden oklart ställe i mitt hem. Anledningen till att jag denna gång tog mig till bokmässan var densamma, att Lundell skulle signera bok. Enda skillnaden att boken nu hette Vardagar. Lundell har inte visat sig i några offentliga sammanhang sedan den avslutande konserten på nyårsafton 2015 så när han nu till slut steg fram i ljuset för en timmes boksignering fick man väl ställa upp. Han skulle signera mellan 15.00 och 16.00 och det var nog att befara viss köbildning. Jag höll därför området runt Bonniers monter 02:02 under bevakning lite grann. Kön som var där och som orsakade att det var trångt när andra skulle passera var dock till en annan, ung författare som mer tilltalade barn och tonåringar. Men efter det skulle det köas för Lundell. Jag strök runt och tittade lite allmänt och fick höra det mesta av ett samtal med prästen och satirikern Kent Wisti. Hans underfundiga satirteckningar både roar och får en att tänka efter och efter samtalet på en av alla scener som fanns på mässan köpte jag hans nyutkomna bok Alla fick hångla mer på Tage Erlanders tid och fick den signerad och en liten pratstund. Lite senare träffade jag även Tomas Bannerhed, som med sin debutroman Korparna blev oerhört hyllad av både kritiker och läsare och han tilldelades Augustpriset för den. Nu är han aktuell med nya romanen Lugnet och jag pratade lite med även honom. Vi gick i samma skola på låg- och mellanstadiet så jag minns honom från den tiden och har senare även träffat honom vid en del olika tillfällen på konserter och annat. Han skrev länge på debutromanen innan den kom ut, men Lugnet är nu redan hans tredje bok. På mina vändor bland alla böcker och montrar såg jag diverse mer eller mindre känt folk. Där stod visst Fredrik Strage och där passerade Alexandra Pascalidou och där stod Olof Lundh, som väl också var aktuell med någon bok. Och där var Måns Zelmerlöw och där Per Schlingman. Och på ett ställe såg jag Stefan Holm och en liten bit bort Patrik Sjöberg. Kanske lugnast för husfriden att hålla dem på olika avdelningar. De verkar väl ännu inte riktigt överens om vem som är den bäste höjdhopparen, om ett hopp som blev världsrekord är större än flera nästan lika höga eller hur det är. Hur det än var så var Ulf Lundells boksignering det jag var i Göteborg och på mässan för så jag såg till att ställa mig i kön hyggligt tidigt för att med säkerhet hinna få signerat om det skulle visa sig att alla i kön inte hanns med (vilket de nog dock gjorde). Jag träffade liksom förra gången jag var på bokmässan på en del vänner och bekanta som jag bland annat känner från Lundells turnéer genom åren och alla var vi där – i kön i alla fall – för att få bok och/eller annat om möjligt signerat. Det var onekligen kul att se Ulf Lundell, artisten, författaren och konstnären som varit en ganska stor del av livet och vardagen ända sedan någon gång 1980. Det var då dubbel-LP:n Längre inåt landet kom och jag slukade därifrån och framåt länge både skivor, böcker och turnéer med hull och hår. Om det blir några nya turnéer står skrivet i stjärnorna, men som låtskrivare, författare och konstnär är han fortfarande aktiv vid 68 års ålder och han såg pigg och tillfreds ut där han sett med sitt stora skägg och tonade glasögon. Jag tänkte annars när jag kom till mässan och noterade det ständiga sorlet, värmen och allt folk att Lundell nog inte helt kom till sin absoluta favoritmiljö. Från stillheten på gården på Österlen till mässans gytter av besökare kändes steget stort, men en timme fick han väl stålsätta sig i boksignerandets och Bonniers tjänst och kanske gillade han ändå i någon mån det här mötet med sina läsare och sin publik. Han signerade i alla fall även skivor och bilder som en del hade med sig i kön. ”Mötet” med Lundell blev kort. Om han kände igen mig eller inte från alla konserter (varav många längst fram under flera år) framgick inte, men vid signeringen för fyra år sedan tittade han upp och drog själv upp ämnet med den då kommande turnén när han såg mig. Jag var ju där för boken så jag förmodar att han då kände igen mig från konsertsammanhang. Nu blev det bara någon kort fras sagd och att jag fick min bok signerad. Inga märkvärdigheter, men kul att ha den där signaturen i boken och den här gången ska jag se till att också läsa den med det snaraste. Kanske kan jag komma in i läsandet igen om jag nu kommer igång med Lundells Vardagar och Bannerheds Lugnet. Jag påmindes för ett tag sedan om en boksignering någon gång tidigt 90-tal när Lundell skulle signera på en stormarknad i Växjö. Redan det var en säkert lite knepig miljö för Lundell att sätta sig i, men jag undrar om inte det här sorlet och röran på bokmässan var värre. Hur som helst skickade Clarence – som jag åkt med på en del konserter och som jag träffat på fler – för ett tag sedan en bild på mig med Lundell från då. Yngre upplagor av oss båda. För länge sedan verkligen. En tidig kjellfie (selfie tagen av mig eller någon annan på mig med eller annan person) om man så vill, även om begreppen selfie och kjellfie inte var uppfunna då. Och på bokmässan nu var det Susanne – även hon i vänskapskretsen från konserter – som var påpasslig nog att ta bild på mig när jag var framme och fick signerat. Någon slags kjellfie blev det även på mässan för fyra år sedan. Då var det nog Rolf (även han bekant och vän från konserter) som tog bilden. Utöver autograferna i böckerna lite kul minnen att ha de här bilderna i efterhand. Med tre köpta böcker – Lundell, Bannerhed och Wisti – lämnade jag mässan i lördags eftermiddag och jag var nöjd med besöket. Återstod bara att köra hela långa vägen tillbaka hem. Och nu har jag inte tid att skriva mer för jag skulle ju komma igång med att läsa!