Autobahn

Fahr’n fahr’n fahr’n auf der Autobahn sjöng den käcka tyska sång- och instrumentalgruppen Kraftwerk och just så där monotont kan det emellanåt kännas att köra på tyska Autobahn. Men det tuggar i sig mil snabbt när det flyter på. Jag hade när jag i söndags morse påbörjade färden hemåt på min biltur ungefär 1385 km att avverka från Pula i Kroatien till Rostock, varifrån jag tänkte ta färjan över från Tyskland till Trelleborg. Efter inköp av lite proviant på Spar i Pula påbörjade jag den långa körningen. Det fick bli lite etappvis och jag hade bokat in en första – och eventuellt enda – övernattning i Salzburg i Österrike helt nära gränsen till Tyskland. I princip hade jag tänkt mig att köra ganska så nonstop och i huvudsak nu hålla mig till motorvägar för att stöka undan hemresan lite snabbt, men några stopp fick det ändå bli längs vägen. Jag hakade på motorvägstänket redan sedan jag kommit ut från Pula, men något fotostopp med fin utsikt blev det ändå innan jag gjorde en mer planerad liten utvikning. Jag hade sett att jag skulle komma förbi Bled i Slovenien längs min väg och jag ville göra en liten avstickare dit. Jag och dåvarande flickvännen var på utflykt dit 1990 när vi hälsade på hennes syster med karl i Ljubljana (där de jobbade) och vi åkte alla då till det fina Bled en dag. Vi var väl då också ute på den lilla ön som ligger så fint där i sjön. Nu nöjde jag mig med att låta turnébilen transportera mig hela varvet runt sjön innan jag körde vidare. Nästa tänkta stopp var i Villach, nu i Österrike, och jag snurrade runt för att hitta några vettiga vyer att fota och jag gick också en promenad i den söndagsstilla staden som låg vackert vid en flod. Jag passade på att tanka fullt i bilen där eftersom bensinen är billigare i Österrike. Och för att det behövdes. Vidare sedan till Salzburg. Jag har varit där tidigare och det är en fin gammal stadsdel där och mycket kretsar kring Wolfgang Amadeus Mozart. I mitt föräldrahem hade vi när jag var barn ett stort pussel att lägga och det var med motiv från Salzburg. Vi lät rama in pusslet med glas framför och den där bilden hängde sedan i alla år uppe. När jag var i Salzburg senast letade jag upp den där platsen varifrån bilden var och det gjorde jag även nu. Jag hade inte koll på namnet, men Mirabellgarten var det den där parken på bilden hette. Därifrån kan man blicka bort mot borgen som ligger ovanför Salzburg. Det visade sig vara en massa traditionellt festklädda stadsinnevånare på stan och jag frågade vad som var på gång. Det var något som hette Rupertikirtag fick jag veta och i informationsståndet sade de att det var lite av Salzburgs motsvarighet till Münchens Oktoberfest. Efter en matbit i en restaurang med valv checkade jag in på hotellet och såg sedan det fyrverkeri som var en del av Rupertikirtagfirandet. Det är kul när det händer något och hade jag vetat om festivalen innan kunde jag kanske tagit mig dit tidigare för lite mer aktivt deltagande. Vidare nästa morgon och nu var jag alltså strax i Tyskland och nu väntade mycket Autobahn. Det går undan på dem. Långa sträckor är det fortfarande fri fart och ligger man och ”luskör” i 150 km/h gäller det att hålla sig i mittenfilen eller helst i högerfilen av de tre och det gäller att hålla koll i backspeglarna för att upptäcka när det pockas på bakifrån för att köras om. Det flöt på ganska bra genom Tyskland, men på tidigare motorvägssträckor och vid gränsen till Tyskland var det en del köer. Eller Stau som det heter på tyska. Konstigt ord kan man tycka, men som smålänning känner jag mig befryndad med det. På ren småländska blir det att ”stau still” när det är kö. Men det var alltså ganska få trafikhinder på min väg uppåt så det rusade på bra. Jag uppdaterade mig med färjeavgångstiderna från Rostock, men villa avvakta med bokning för att se hur långt jag skulle orka köra. Gick det bra hade jag gärna kört hela vägen under måndagen. Vid ett andra stopp för toabesök och lite mat hade jag tagit mig upp till i närheten av Leipzig. Nu kollade jag färjorna igen och den kl. 22 jag hade tänkt att jag med råge skulle kunna hinna till visade sig nu vara fullbokad. Nu fick jag tänka om lite. Det skulle bli för seg väntan till färjan 23.55 så nu blev det att jag slog en signal till vänner i Wenden utanför Braunschweig och frågade om det kunde tänkas kunna gå bra med ett litet besök med övernattning där. Jodå, det gick bra och efter ett par timmar på nu betydligt mindre vägar – och seg motorvägs-Stau – var jag framme. Det blev en liten omväg, men det var kul att återse mina vänner. Jag har varit i Wenden ett tiotal gånger genom åren och det hela handlar från början om ett slags vänskapsutbyte där fotboll var centralt. Det fanns en koppling mellan Wenden och orten Väckelsång söder om Växjö och med en första resa 1979 inleddes det som i någon mån fortfarande pågår. Ett lag från Wenden åkte då till Väckelsång och spelade en match och nästa år åkte ett lag från Väckelsång till Wenden och gjorde samma. Lite så. Det blev förstås en del samkväm också och snart hade det där med fotbollen försvunnit och istället utvecklats till ett rent vänskapsutbyte. Inte några officiella vänorter, men ändå lite grann åt det hållet. Minns jag rätt var jag som tonåring med på hemmaplan lite grann 1981, mer 1983 och så var jag nog med på resan ner första gången 1984. Då var vi många och vi hade väldigt kul. Det fortsatte några år med mycket folk från båda orterna, men sedan har det tunnats ut i leden och nu är det en handfull som vartannat år åker till Väckelsång eller vice versa till Wenden. Och jag har inte varit med på de resorna på flera år. Däremot har kontakten i någon mån upprätthållits med några där nere. Senast jag var där var 2012 då min pappa och jag var ute på en biltur. Då liksom nu besökte vi Uwe och Andrea på Hauptstrasse i Wenden och nu liksom då körde jag en liten extra tur genom samhället av nostalgiska skäl. Det poppar upp en del glada minnen när man gör det. Jag körde till bron över till Thune, över Mittellandkanal, och stannade till där och såg en pråm passera. Och jag körde bort till Sportheim, idrottsplatsen där fotbollsmatcherna spelades när det begav sig. Längs gatorna hängde denna gång valplakat kvar. Det var dagen efter valet i Tyskland. Uwe och Andrea har vid det här laget blivit morföräldrar, Opa och Oma, till lilla Mia. Dottern Anna som jag minns sedan hon var barn har henne tillsammans med sin man och även dem träffade jag nu. Anna har för övrigt lärt sig svenska bra. Det har annars alltid varit ett blandat svammel av tyska, svenska och engelska på de där träffarna. Det blev lite Abendbrot och några flaskor Wolters Pilsener på kvällen och nästa dag kunde jag rulla vidare den sista biten mot Rostock. Ölen serverades för övrigt i Wendens Vänner-glas, Wendens Vänner då varande den förening som vi bildade i Väckelsång efter några år av vänskapsutbyte. I Wenden kallar man sig Schwedenfreunde. Nu var det på den sista sträckan mot Rostock inledningsvis små vägar att kryssa sig fram på och varning hade utfärdats för att det var mycket fartkameror på sträckan. Jag har under resan – tro det eller ej – verkligen försökt att köra stilla och hålla mig till hastighetsgränserna, men olika länder har olika skyltning och fula fartkameraskåp dyker upp utan förvarning när man minst anar det och just då kanske man ändå inte har helt rätt hastighet. Skyltningen är ibland svårtydd och dåligt förekommande om hastighetsgränser har jag märkt. Man kan inte riktigt spelreglerna liksom. Det skulle inte förvåna mig om jag har material till ett helt fotoalbum väntande i brevlådan längre fram. Eller i alla fall till en gedigen hög papper man inte är så nöjd med. Under mina nu 34,5 år med körkort har jag faktiskt bara åkt dit för fortkörning en gång i Sverige, men så blev det också en gång i Frankrike i fjol. Jag hade i hyrbil lämnat Monets trädgård i Giverny och sedan gjort ett stopp i fina staden Vernon och på väg ut därifrån hade jag tydligen blivit klockad på 97 km/h på en 90-sträcka. Med avdrag blev det bara 92 km/h, en försumbar överträdelse, men det kostade ändå en slant. Det var många månader efteråt jag fick mail och post i ärendet och jag hade då ingen aning om att jag blivit påkommen. Jag hoppas jag slipper dylik post efter den här resan, men det skulle inte förvåna mig. Efter lite seg färjeöverfart till Trelleborg i tisdags hakade jag sedan på den mer bekanta svenska motorvägen E22 och när jag parkerade hemma sent på kvällen kunde jag konstatera att min resväg totalt landat på drygt 395 mil. Det har känts bra att kunna köra med egen bil och jag har kommit in i bilkörandet rejält. Nu var det ändå skönt att landa hemma lite, i en för tillfället tämligen fin höst.