Apati

Det är mycket tuffa tider för en vinterhatare nu. I natt var det enligt min termometer nere på - 17,8° och när jag kollade vid 11 idag var det fortfarande så lågt som - 12,4°. Natten mot igår var det nere på - 15,4° och det var kallt hela dagen igår. Det är det idag också, men långsamt har det nu ändå börjat krypa uppåt. I början av veckan ska det vända över till plussidan och om det inte blir ändring i prognosen kommer det att bli både regn och flera plusgrader. Det borde tära bra på snön och kanske helt få bort den innan det kommer ny. Som jag ser det kan det få komma lite snö på julafton bara för att det ska vara så, men sedan får den gärna försvinna till juldagen eller åtminstone till den 27:e. Nu är det i den lokala prognosen lite snö igen dagen före julafton så det kanske blir en vit jul även om snön regnar bort nu i veckan. Snön är en sak, mörkret och de korta dagarna en annan, men för mig är ändå kylan värst med vintrarna. Så länge det är på plussidan får det på något sätt gå an, men går det ner på minus och så lågt ner som det varit och är nu är det fullständigt miserabelt. Nu har jag lyckligtvis inte behövt lämna huset de här senaste extremt kalla dagarna eller nätterna, men ibland måste man ju bara. Jag minns med fasa hur jag med ett jobb stod och tittade på eftermiddagsfyrverkerier en nyårsafton i ett svinkallt Kalmar. Jag frös så jag skakade och kände mig fullständigt apatisk. Jag försöker annars förtränga de där situationerna man utsätts för och tänker inte värka fram några fler här. Oftast kan det undvikas att gå ut när det är så kallt och det kanske inskränker sig till att pliktskyldigast gå ut och skåla vid tolvslaget en nyårsnatt eller den korta biten till och från bilen, men tyvärr utsätts man ibland för lite längre perioder i kyla. Och då är det apati som gäller, fullständig sådan! Att frysa är avskyvärt och det här landet är verkligen inte lämpat för mig. Jag brukar alltid försöka ha någon slags flyktplan för vintern, åtminstone för någon eller några veckor, med någon resa till varmare breddgrader. Den här vintern finns ingen sådan plan. Tyvärr har jag nog ingen som helst möjlighet att åka iväg och det känns tufft. Nu har hela usla november och lite drygt halva december gått, men resten av december och hela januari och februari återstår innan det blir mars och det kanske ändå kan skönjas något slags litet hopp. Nu är ju oftast mars och april också tämligen kylslagna och kanske maj också blir sval och så har man bara de där stackars sommarmånaderna då det åtminstone är uthärdligt. Det känns svindlande att sannolikt behöva genomlida en hel vinter hemma. ”Långt långt till sommaren” som Ulf Lundell sjunger i Snön faller och vi med den. ”Om det här är vintern måste våren va’ på väg” sjunger han också, men det är svårt att finna någon tröst i det när så mycket återstår av vinter och kyla innan det ens finns ett uns av hopp. Man vet inget om framtiden, men jag känner att jag på något sätt måste se till att fly landet nästa vinter (om inte hela så åtminstone stora delar av den). Det måste smidas planer för det här går inte. Den här kylan är verkligen… ja, apati. Jag hittar inget bättre ord för det.