Anna & mej

Jag satt efter en konsert med Lars Winnerbäck för ganska många år sedan med hela hans band på den tiden, Hovet, på ett ställe i Växjö som jag inte vet om det finns kvar. Det var några våningar upp och snett ovanför PM. Hette det möjligen Loft? Hur som helst var det nog där jag första gången träffade Anna Stadling och hon liksom de övriga i bandet var trevliga. Lasse W själv syntes inte till, men hans hov hade samlat sig efter spelningen.  Igår kväll spelade Anna Stadling tillsammans med två musiker på lilla Kafé de luxe i Växjö och på väg in till spelningen träffade jag Anna utanför. Hon konstaterade att hon inte spelat mycket i Växjö och att hon inte kände någon där, men så kom jag och hon kom på att jag ju var därifrån krokarna. Det verkade glädja henne att ha något bekant ansikte i publiken.  När Lars Winnerbäck för första gången framförde Om du lämnade mig nu live gjorde han det på en lite i all hast annonserad spelning - ett TBA - på Peace & Love i Borlänge för x antal år sedan. Jag fick tänka om i min planering och skippade att se Iggy & the Stooges till förmån för Lasse. Och som bonus fick jag alltså då uruppförandet av den fina Om du lämnade mig nu. Det var en avskalad spelning med bara Ola Gustavsson förutom Lasse och låten gjordes alltså inte som duett. På skiva är det Miss Li från just Borlänge som gör den fina duetten med Lasse och låten blev en närmast extrem långliggare på Svensktoppen. På konserterna med Winnerbäck och Hovet var det Anna Stadling som sjöng duetten med Lasse och det gjorde hon lika fint som Miss Li gör det på skiva. Annas röst är jämte Melissa Horns och Elin Ruths - och möjligen Miss Lis - den jag tycker bäst om hos svenska sångerskor. När min mamma efter relativt kort tids sjukdom - känd tid i alla fall - gick bort 2010 och allt det som ska ordnas till en begravning plötsligt kom över mig och min pappa hade jag Anna i tankarna när det skulle vara någon som sjöng två solosånger som brukligt är. Det stannade dock vid en tanke. Jag ville inte styra för mycket i det hela. Pappa och jag enades om den "agenda" det skulle vara och som sångsolist blev det den lokala kantorn som sjöng de två sånger vi valt. När det fyra år senare var så att min så pigge far till slut ändå givit upp andan var det jag som enda barnet som stod där med planeringen inför ännu en begravning. Nu var allt upp till mig och nu blev det att jag kontaktade Anna och den hon bokades genom och så blev det hon som sjöng på begravningen. Och det gjorde hon då i min tanke lite till båda mina föräldrar.  Jag gjorde det i övrigt enkelt för mig och kom tillsammans med begravningsentreprenören överens om samma agenda som vid min mammas begravning. Solosångerna låg kvar, Där rosor aldrig dör och Ulf Lundells Lugna vatten. Jag pratade med Anna på telefon och hon hade nog sjungit Lugna vatten någon gång och kände i alla fall till den. När den svåra dagen var inne, när jag inom loppet av fyra år skulle ta ett sista farväl av även min andra förälder, var det förstås mycket att tänka på. Det var tidigt i februari och en enkel tågförsening kunde ha stjälpt tanken med Anna som sångsolist, men hon hade satt sig på det första tidiga morgontåget från Stockholm och jag mötte upp och hämtade henne på järnvägsstationen i Växjö. Vi hann prata en del i bilen ner till Väckelsång och hon pratade om sin son John Henry och även något om sin pappa. I den svåra stund det är vid en begravning när det är någon närstående som är borta blev Annas sång något som förstärkte känslorna ytterligare på ett mycket kraftfullt sätt. Hon sjöng med sådan inlevelse som vore det hennes egen förälder hon sjöng till och de avslutande orden i Lugna vatten, "Ge mig ro", blev väldigt närvarande och starka. Ingen kunde ha sjungit bättre där.  Anna var med även vid graven och minnesstunden innan hon åkte tillbaka till Växjö för tåg igen (nu hade jag ordnat med skjuts av annan) och när vi sedan sågs på hösten samma år, efter en spelning på Stadling/Cash-turnén, var det ett kärt återseende. Pernilla Andersson har på konsert berättat att hon vid tillfällen sjungit på begravningar och att hon upplevt det starkt. Som artist blir man liksom i sådant sammanhang en slags del i någon annans mycket privata värld. Kanske känner även Anna Stadling lite grann så. Det känns i alla fall lite speciellt när vi ses att vi har det där minnet från februari 2014 gemensamt.  Sista bilden i Väckelsångs kyrka i februari 2014