American Pie

Med en del låtar och artister är det liksom med slående nyheter så att man kommer ihåg var man befann sig när man först hörde dem. Så är det för mig med Don McLean’s låt American Pie. Så här sett i backspegeln ter det sig tämligen obegripligt att jag faktiskt fram tills då aldrig hört den, men för min del var första gången jag gjorde det någon gång runt jul 1987. Och då är ändå låten från 1971!  I december 1987 hade jag och Carolin, min dåvarande flickvän och reskamrat på långresa, kommit till Coolangatta på Australiens Gold Coast. Där bodde vi på ett bra Backpackershostel där det fanns en bar och andra bra samlingsytor där man kunde umgås med andra resenärer. Det är verkligen inte alla boenden som är sådana, men en del hostel har det lilla extra som gör att det blir att man på det viset träffar och hänger med många andra som också är ute och reser och det här stället i Coolangatta var ett sådant. Vi träffade där en massa andra svenskar framför allt. Det var ett gäng från Gävle och det var ett par stycken från Eksjö och det var från Löddeköpinge och andra platser i Skåne och jag vet inte var. Carolin och jag skulle enligt ursprungsplanen lämna Australien någon dag efter nyår för att sedan flyga till Fiji och efter det till USA för att ha större delen av resan i det landet, men när vi kom till Coolangatta och trivdes där med våra nya vänner, miljön och Australien i stort blev det att vi bokade om flyget. Att Australien skulle fira sitt 200-årsjubileum som nation den 26 januari 1988 bidrog också till att vi ville vara kvar, för att övervara det. Hur som helst blev det nu att vi bokade om våra flyg till Fiji och Los Angeles och så blev vi kvar i Australien till en bit in i februari och i Coolangatta till någon dag efter nyår. Det blev på det här viset att vi uppehöll oss i Coolangatta i ungefär tre veckor om jag minns rätt och vi var där över både jul och nyår och hade det trevligt med sol och bad och våra nya vänner från runt om i Sverige. Det var många svenskar som reste till Australien just de där åren och även om man inte direkt sökte efter andra svenskar blev det automatiskt att man träffade sådana och just där i Coolangatta blev det när vi var där att många stannade en längre tid och många över jul och nyår. Och alltså även vi. En och annan som inte var svensk fanns det förstås också på hostelet där vi alla bodde och det är här American Pie kommer in i bilden för någon gång runt jul, möjligen var det till och med så att det var på själva julafton, träffades många av oss på en restaurang eller en bar som låg på den korta sträckan mellan hostelet och stranden och med där fanns en engelsman som jag har en vag aning om att han möjligen hette Mark. Han hade något partytrick där han liksom sög vacuum och fäste ett fullt pintglas med öl runt munnen (fråga mig inte hur han gjorde) och så kunde han utan att med händerna röra glaset vinkla det och tippa i sig hela innehållet. Utöver det var det också så att han brast ut i sång och då var det just den långa texten till American Pie han rev av. Trots att snart 31 år förflutit sedan dess är den där första gången jag hörde den låten ett starkt minne. Den partytrickande Mark (om det var så han hette) sjöng säkert inte särskilt bra, men jag gillade låten jag hörde och efter det tycker jag sedan att jag hör den på alla möjliga ställen så det är som sagt var förvånande att jag då först 1987 för första gången hörde den då redan 16 år gamla låten. Don McLean skrev låten och gjorde den i original, men i mer modern tid plockade ju sedan Madonna upp den och gjorde den populär igen och då för en säkert ny publik. Jag skulle tro att McLean lever ganska gott på alla spelningar bara den låten får i radio och från skivförsäljning, men tydligen vill han ändå ge sig ut och spela live och när hans turné nu igår nådde Stockholm var jag på plats för jag ville se och höra inte minst American Pie live med originalartisten. Utöver den låten är han mest känd för Vincent (starry, starry night) och båda de låtarna fanns förstås på repertoaren igår. Den nu 73-årige Don McLean hade med sig fyra musiker när han äntrade Skandiascenen i tillbygget till gamla klassiska Cirkus på Djurgården i Stockholm vid 20-tiden igår kväll. Det här var mitt första besök på det som alltså kallas Skandiascenen och det kändes som att det var en bra lokal. Mindre än Cirkus och mer modern touch och det kändes som att man nog såg och hörde bra oavsett var man satt i lokalen. Det var väl konsertmässigt i stunder lite grann segt, tyckte jag, men det kan ha berott på att jag själv också var lite seg och trött efter en tidig morgon och lång resdag. Lite segt ändå tyckte jag, men så kom då American Pie och publiken kom på fötter och det blev omtag av refrängen några gånger efter att låten var slut. ”So bye, bye, Miss American Pie, drove my Chevy to the levee but the levee was dry. And them good ole boys were drinking whiskey 'n rye, singin' this'll be the day that I die, this'll be the day that I die”. Visst skanderades det på och vid Skandiascenen och visst skrålas det säkert till låten på fester och karaokeställen runt om i världen, men den handlar ju åtminstone i någon mån om något så ledsamt som tre artisters olyckliga flygtur den 3 februari 1959. Buddy Holly, Ritchie Valens och The Big Bopper dog alla när deras plan störtade på väg till en spelning i Fargo i North Dakota, USA. Det sägs att låten American Pie fått namnet efter det kraschade flygplanet och även om Don McLean har varit kryptisk kring vad låten egentligen handlar om torde textraden “the day the music died” utan tvekan referera till just den olycksamma flygolyckan. Det där med “American Pie” har också tilldelats andra förklaringar och McLean är fortsatt förtegen kring hur han tänkte med låten och dess mening så helt säker kan man väl inte vara på något. “The day the music died” kallas hur som helst den där dagen den 3 februari 1959 då de tre artisterna förolyckades och på nedslagsplatsen för flygplanet i Iowa finns det ett monument över artisterna som omkom. Med ombord skulle egentligen för övrigt Waylon Jennings ha varit, men han erbjöd sin plats till The Big Bopper (J.P. Richardson). Och den unge Ritchie Valens tyckte det lät så spännande att åka med ett så litet plan att han frågade om han fick överta en från början tänkt musikers plats. Efter slantsingling blev det Valens som fick åka med och så blev det då han som tillsammans med Buddy Holly och The Big Bopper gick sitt öde till mötes den där februaridagen för nu snart 60 år sedan. Don McLean alltså på scen fortfarande och det var en ganska humoristisk sångare som beträdde Skandiascenens golv. Han skickade upp en ung securitykille som stod vid scenkanten att sätta sig på läktaren genom att säga “Why are you standing there?.../You’re making me nervous” och han presenterade bandet med en del humor också. Allt som allt ganska underhållande ändå, men kanske alltså i stunder lite segt. Eller var det bara jag.