A walk in the park

För precis en vecka sedan, förra söndagen, var jag i Hyde Park för första gången och det för konsert. Jag har åkt förbi parken ett otal antal gånger på väg ut ur eller in till London, men aldrig satt min fot inne i själva parken. Nu hade jag bokat in mig på ett hostel helt nära parken och efter incheckning och dusch och stora problem med att lägga ut ett blogginlägg begav jag mig ut för att leta upp konsertentrén. Det visade sig att konserten var i en helt annan del av den mycket stora parken och det var lite oklart exakt var entrén var. Jag gick lite på gehör och frågade riktning flera gånger utan att få något vettigt svar, men till slut hörde jag musik och tog ut kompassriktning åt det hållet. Det blev en rejäl promenad genom den mycket brunbrända parken i tämligen hög värme och sol. Uttrycket ”a walk in the park” syftar ju på något som är enkelt att genomföra, men detta var inte riktigt det. Till slut nådde jag i alla fall en entré och efter minutiös säkerhetskontroll där man t.o.m. gick igenom innehållet i plånboken var jag inne. A walk in the park var det inte heller att efter konserten hitta någonstans att få sig en anständig öl. Jag hade en hel del vänner som var på plats för att se konserten, men bara två av dem träffade jag. Sedan vi väntat på eventuellt ytterligare någon eller några gav vi oss på jakt efter något öppet ställe. Timmen var inte jättesen, men kombinationen England och söndag och att hitta någon pub är inte bra. Efter vad som väl blev en och en halv timme efter konsertslutet hittade vi till sist ett ställe i Soho där vi faktiskt både kunde få oss en pilsner och något att äta. Både Calle och Jonas som jag gick med hade bra koll på London medan mina korta nedslag i staden inte har gjort något större avtryck på lokalkännedomen. Calle guidade oss andra två till en gata där Oasis tagit en omslagsbild till ett tidigt album, (What's the story) morning glory? Kanske inte riktigt lika klassisk mark som Abbey Road-övergångsstället eller där David Bowie står lutad på omslaget till Ziggy Stardust, men ändå. Det är mycket troligt att stället vi hittade i Soho redan tidigare var mycket regnbågsfärgat, men det faktum att det var pridefestival i London på lördagen spillde nog över även på söndagskvällen en del. Servicen på stället var en aning undermålig, men maten var god och ölen acceptabel och vi lämnade mätta och otörstiga haket för vidare promenad/färd till respektive boende. Det är helt klart inte lätt att styra upp att träffa andra i London även om man är på samma tillställning och det beror nog på att man bor så utspritt och att man kanske vill förvissa sig om att lyckas ta sig hem dit. Konserten då? Ja, det som kallades Barclaycard British Summer Time hade hållit på i flera dagar med enskilda konserter eller snarare endagsfestivaler. Utöver huvudakten för dagen var det många andra artister på flera scener och jag hade mycket gärna varit där även dagen före då Elbow och The Killers spelade. Nu blev det trots att jag kom in ganska hyfsat tidigt bara att jag fick med mig två artister. De övriga kan jag inte påstå att jag såg, men The Shelters tyckte jag lät bra på håll när jag kom in. Nej, det blev bara Stevie Nicks och Tom Petty and the Heartbreakers jag såg och det är ju i och för sig inte så bara. Stevie Nicks har jag aldrig sett förut så det var ju kul. Och de gånger jag sett Tom Petty kan jag väl räkna på ena handens fingrar om jag räknar rätt. Det var väl 1992 jag såg honom i Malmö och Göteborg och sedan 2012 när jag först såg honom i Stockholm och sedan på Isle of Wight-festivalen. Till den senare åkte jag med Polaren Per som jag – med en blinkning åt Cornelis Vreeswijk – ibland brukar säga om Halldin, som han annars oftast är känd som. Det var en bra festival där på Isle of Wight då med Tom Petty som headlinead artist fredag, Pearl Jam lördag och Bruce Springsteen söndag. Och mycket annat. Även detta i Hyde Park var mycket välordnat med snyggt uppbyggda byggnader och kulisser som skulle ge intrycket av att likna exempelvis Frankrike och Kuba. Ett stort utbud av mat fanns det också och helhetsintrycket var mycket gott. Scenbygget när det kom till huvudscenen var också mycket snyggt. Konstgjorda trädstammar och lövverk och videoskärmar som gick på hela bredden gjorde även den biten till en angenäm upplevelse. Stevie Nicks var alltså kul att se och Tom Petty var som alltid fantastiskt bra. Hans besök i Europa är alltför få och det här var enda spelningen i den här delen av världen 2017. Petty verkade mycket glad över att få spela i Hyde Park när han blickade ut över publikhavet och känt och mindre känt spelades. Bland det allra bästa var onekligen Don’t come around here no more, Refugee och avslutande American girl. Stevie Nicks dök också upp vid ett tillfälle och hon och Petty gjorde Stop draggin’ my heart around tillsammans. En fin konsertkväll att lägga till listan över dylika och det med ett enastående väder också. Det var mycket skön kvällstemperatur när vi lämnade parken bakom oss och begav oss ut på den där nämnda jakten efter någon slags dryckjom. Apropå A walk in the park, som jag valt att kalla det här inlägget, fanns det ju också förra sommaren en kringresande festival som hette så. Jag såg det paketet i Kalmar och vid Sofiero. Lite som förband där var Nano och knappt någon brydde sig. Nu är det väl honom alla vill se efter framgång i Melodifestivalen. Se där, det inte helt oviktiga i att se förband. Nästa gång är det kanske den artisten eller det bandet man gärna vill se – även om i alla fall inte jag springer benen av mig för just Nano. Nano Nano! på er. Klarstein Skal Öltapp Ölkyl 5l Fat CO2 Rostfritt stål