A long time away

Om jag inte misstar mig var det den 17 oktober för nu 33(!) år sedan jag och dåvarande flickvännen Carolin begav oss av på långresa. Vi hade sparat ihop pengar och planerat, köpt flygbiljetter i ett slags ”jorden runt-paket” och lämnade den svenska hösten bakom oss och vi tänkte inte återvända förrän till våren ett halvår senare. Vi hade till en början tittat på en lång rundresa i USA, men så såg vi att det inte var så vansinnigt mycket dyrare att åka jorden runt med fyra stopp och då kunde vi få ett sådant i Asien, ett i Australien och ett i Söderhavet någonstans utöver ett i USA. Våra planer styrdes över till det, men fortfarande var grundplanen att USA var huvudresmålet och vi hade tre månader inplanerade där. Det är lite svårkollat nu, men jag har alltså för mig att det var den 17 oktober vi for. Som igår alltså. En bra tid på året att fly den kalla Norden. Jag kan förstås missta mig på någon dag och jag vet inte om det var just det datumet vi lämnade hemmaplan i Småland eller om det var då vi flög från Arlanda, men jag lutar ändå åt det senare och jag tror att jag har rätt med datumet. Det var väl ett länge emotsett sådant och det har därför satt sig i bakhuvudet. Jag minns att vi hade en övernattning i Stockholm innan vi flög till Helsingfors för vidare färd med Finnair till Bangkok. Det blev sisådär tre veckor i Thailand, i Bangkok och på Koh Samui, och efter det vidare till Australien. Vi flög till Brisbane, köpte en gammal bil där och tänkte köra runt med den. Nu höll inte den mer än några dagar och efter lite deppande över det åkte vi sedan i huvudsak med buss istället. Vi tog oss upp till Cairns och var där ett par veckor, tog oss sedan ner längs kusten till Brisbane igen och till Gold Coast och det blev några veckor i Coolangatta där, och även i Surfers Paradise. Vi trivdes så bra i Australien att vi bestämde oss för att planera om lite och vi bokade om flygbiljetterna. Det blev nu istället närmare tre månader i Australien och i gengäld kortare tid i USA. Vi träffade en massa svenskar i Coolangatta över jul och efter hand träffade vi sedan på dem igen längs vägen söderut och i Sydney i samband med 200-årsjubileumet för staten Australien. Vi köpte varsitt busspass och åkte runt en massa på det under två veckor efter två veckor i Sydney. Vi åkte till Adelaide, hela vägen bort till Perth i väster och Darwin i norr och så in till centret med Ayers Rock. Och vidare söderut till Melbourne för vårt flyg vidare. Efter Australien blev det Fiji och vi besökte olika platser på huvudön där, och en liten ö i anslutning till den. Och efter det vidare till USA och även där hade vi med krympande reseekonomi köpt varsitt busspass att resa runt på. Vi tog oss alltså även där runt med mycket av bussåkande och vi genomförde det av att träffa vänner, släktingar och bekanta på olika ställen som vi skulle ha gjort under tre månader, nu komprimerat till en månad. Vi tog oss från Los Angeles till San Diego och San Francisco, vidare till Montana och Chicago och till Florida och Arizona. Mycket bussåkande var det innan vi återkom till L.A. för vårt flyg hem. Inte minst den alltså krympande reseekonomin gjorde att resan totalt blev ett par veckor kortare än tänkt, men fem och en halv månad höll vi oss i alla fall ute och vi återkom till Arlanda och sedan Småland 1 april 1988. Ja, det är länge sedan, men det var förstås en upplevelserik resa och även om minnena bleknar återkommer ändå tankarna ofta till den. Som nu när den där förmodade årsdagen för starten på resan inträffade. Och i förhållande till hur jag har det nu. Den där resan då 1987-88 var den längsta resan både jag och Carolin varit på och vi var båda unga. Efter det har det för min del blivit några resor som varit fyra månader, tre månader och kortare, men så långt som fem och en halv månad har det inte varit nära. Det är också mycket av intryck att smälta från en lång resa så jag har tänkt att två månader i taget gott kan räcka. Eller en. Och inte hade jag förväntat mig att det skulle bli någon utlandsvistelse längre än den där då för 32-33 år sedan heller. Visserligen har jag ibland känt att det skulle vara skönt att spendera en hel vinter utomlands och att det vore skönt att någon gång kunna resa helt fritt, utan något som i tid tvingade en tillbaka förrän man kände sig redo, men jag har nog aldrig trott att det skulle bli någon så pass lång utlandsvistelse i ett sträck som då 1987-88. Fem och en halv månad är en lång tid att vara iväg. Så kom då det här året, coronaåret 2020, och det där ”rekordet” på utlandsvistelse har slagits med marginal. Det är nu snart nio månader sedan jag senast lämnade Sverige. Men det var ju aldrig meningen att det skulle bli så här. Inställda flyg och stängda gränser har orsakat det. Och detta är ju en helt annan sak. Jag är visserligen iväg från Sverige, men jag kan knappast betrakta det som en resa i egentlig mening. Jag har nu nästan helt uteslutande varit här i Santa Maria på ön Sal, Kap Verde. Det blev lite knappt ett dygn i Sal Rei på grannön Boavista när jag flög ner i januari och sedan en veckas avstickare till landet São Tomé och Príncipe i månadsskiftet februari-mars, men i övrigt har jag varit här. Och det är inte att resa. Det är inte alls på det sätt som vi gjorde då 1987-1988. Då förflyttade vi ju oss hela tiden och vi upplevde mycket mer. Nu trampar det mest på i någon slags vardag. Men lång tid iväg hemifrån är det och det är fortfarande oklart hur länge det blir totalt. Nej, det går inte alls att jämföra med det kringflackande resandet då, men lång tid hemifrån är det onekligen.