A design for life

Redan i mitt första blogginlägg, kallat Join the joyride, betade jag av klyschan ”Det här är första dagen på resten av ditt liv” och redan då nämnde jag i förbifarten ”Fånga dagen”. Häromdagen såg jag den stora reklamtavlan med Kopparbergs reklam i England (samma som reklamfilm på TV såg jag igår kväll) så med bild på den betar jag nu av även den – ibland så häcklade – klyschan så är det gjort. Igår gällde det verkligen att fånga dagen för jag upptäckte på morgonen att den konsert jag skulle gått på i Manchester blivit inställd så det gällde att hitta en reservplan. Nu är England en bra plats att vara på för reservplaner och från det utbud som fanns blev det att jag valde att istället för buss till Manchester ta en till Bristol och konsert med Manic Street Preachers där. Det gäller att vända något negativt till något positivt och gärna bättre. ”En inställd konsert är också en konsert” är ett citat som Ulf Lundell fått dras med ända sedan en sådan 1991 och i det här fallet blev en inställd konsert en annan konsert.   Snett emot den där stora reklamtavlan som fångade min blick i Leeds fanns en byggnad där det med stora versaler målats ”Learn from yesterday, Live for today, design for tomorrow” och det känns ju som kloka ord. En av Manic Street Preachers bästa låtar är onekligen A design for life och den avslutade gårdagens spelning i Bristol. Om man nu ska lära av gårdagen, leva för dagen och designa sitt liv ska man väl försöka göra det man bäst känner för. Lite så är det väl jag tänker nu med att göra ett break i arbetslivet och i huvudsak göra sådant som jag verkligen vill göra. Jag designar mitt liv utan alltför mycket tvång utifrån.   Manic Street Preachers såg jag sist på Hawaiiscenen på Hultsfred en natt för länge sedan och i mer modern tid inomhus i New York 2015. Kanske någon gång ytterligare. Minnet sviker en långsamt åldrande man. Det här var nu deras första konsert på ungefär nio månader tydligen, men någon större ringrostighet kunde inte skönjas. Bra spelning av Manics och bra även från förbandet British Sea Power.   Det blev en blixtvisit i Bristol, men jag återvänder gärna. Det verkar vara en trevlig stad, även om uppförsbackarna var lite krävande ibland. Ett gott utbud av vattenhål i form av barer fanns och som nästan alltid i England kan man få tag i livselixiret Guinness på de flesta ställen. Från besök på Kap Verde och i Brasilien är jag tämligen bekant med drinken Caipirinha och i Bristol fick jag även möjlighet att efter konserten bekanta mig med en variant som kallades Caipirinha d’uva. Det var med en liten slatt Cabernet Sauvignon-vin och tre vindruvshalvor bland isen, annars ingen större skillnad. Kanske lite svagare om något.   I övrigt kan konstateras att Bristol torde ha Englands mest välfriserade och välbarberade befolkning för jag tror aldrig jag sett så många barberare och frisersalonger som där. Nyrakad (om än med egen hand) rullar jag nu tillbaka mot London och önskar er bloggläsare en glad midsommar.