9 months

Nu är det i nio månader jag haft Santa Maria på Sal, Kap Verde som bas och solen strålar från klarblå himmel idag precis som igår. Behagliga 28,1° på termometern och jag ska väl snart bege mig ut en sväng för kanske lite lunch. Nio månader alltså. Som en graviditet. Är det därför jag i profil i spegeln tycker att det ser ut som att jag är i nionde månaden?! Det är ju en teknisk omöjlighet att jag skulle vara gravid så det måste handla om en skengraviditet. Jag har också tydliga symptom som ett sug efter att äta vissa saker. Dock inte murbruk och sådant märkligt utan mer normala saker som framför allt cheesecake på Cam’s. Och grillade revben på Restaurante d’Angela. Och… Ja, när jag tänker efter är det kanske så att det nog mer är så att dessa intag + andra har bidragit till gravidlooken. Kanske mer det än att skengraviditet triggar suget efter dessa saker. En onödigt stor mage har i alla fall blivit en bieffekt av kärleksförhållandet till den här platsen. Och strandsattheten här. Nu är det ju inte något nytt att min mage är för omfångsrik, men är jag väl hemma gör jag i alla falla mina försök att gå ner. Det är enklare hemma. Det är inte kul när man går in i det där, men då kan jag faktiskt under en period åtminstone i huvudsak hålla mig till Ramlösa och Loka och kaffe och hålla mig borta från mer kalorifattiga drycker. Och försöka dra ner på ätandet och åtminstone ha lite LCHF med i tänket. Det brukar gå ett tag med viktminskning till följd, men livsnjutare som jag gärna vill vara är det svårt att hålla sig nere på den lägre viktnivån. Det är helt enkelt för gott med det som är gott. Och det ska ju vara gott att leva. Nio månader sedan jag senast var i Sverige, tre kvartal, och det är onekligen så att jag ibland kan sakna en del som man inte kan få tag i här. Det kan vara högst enkla saker som en korv med bröd på Pressbyrån, en räkmacka på Börjes i Tingsryd eller en dubbel cheeseburgare på McDonald’s. Inga märkvärdigheter. Men saknade ibland. Det lär nog när jag väl kommer hem inte alldeles på en gång bli något späkande med Ramlösa och självsvält utan snarare först bli ett frosseri i sådant jag saknat. Det lär bli nämnda korvar på Pressbyrån och andra ställen, nämnda räkmackor på Börjes hylla, nämnda burgare på McDonald’s, svensk Fanta, Guinness från fat, Skotte i mängder, Kexchoklad, Grillchips från Estrella, wienerbröd, havrekakor o.s.v. o.s.v. Ja, ni hör… det finns ett visst uppdämt behov av vissa saker man får tag i hemma men inte här. Köttbullar, biff med lök… Ja, jag kan nog hålla på så här lite till. Men det är bara att vänta. Och det går alltså ingen nöd på mig här heller, tvärtom sett till den där gravidmagen, men vissa saker kan man längta efter. Nio månader är ju verkligen en lång tid och ett tecken på att jag varit här på samma plats länge är att jag numera känner igen många på gången. Det kan vara ganska öppna ytor här och över ett torg eller långt fram på en gata kan jag få syn på någon som jag på långt håll inte kan urskilja ansiktet på, men jag känner alltså igen en del på gången, på hur de går. Jag har nog aldrig tänkt på det där tidigare och det är ju också lite mer förtätat hemma så man hinner ju se vem det är man möter innan man ens har en tanke på vilken gångstil de har. Men här med alltså öppna ytor och inte så väldigt mycket folk i rörelse är det ofta snarare gångstilen jag först känner igen folk på och först senare ser jag ansiktet och får bekräftat att visst var det han eller hon. Jag har nog aldrig tänkt på det innan, men tydligen har vi lite av en egen gångstil, åtminstone en del av oss. Nio månader alltså nu sedan jag lämnade fäderneslandet för som tänkt en bortavaro på ett par månader och med hemfärd mot slutet av mars. Det var först ett kort stopp på grannön Boavista och en övernattning där, men sedan vidare hit till Sal den 30 januari. Jag landade på flygplatsen i Espargos ungefär 20 över 11 på förmiddagen och sedan dess har den här ön och Santa Maria varit min bas. Jag skriver bas för jag gjorde en utvikning på en vecka till São Tomé och Príncipe i månadsskiftet februari-mars. Så jag har alltså lämnat ön en gång, men det var ju bara för en vecka. Resten av tiden har jag varit här. För nio månader sedan hade de första nyheterna om coronaviruset just börjat komma i svenska tidningar och på nyheterna i radio och TV, men få anade att det skulle ha sådan påverkan på allas våra liv som det blev. För min del blev det ju att jag efter inställda flyg och med stängda gränser blev kvar här. Men inte trodde jag att det skulle bli så här länge! Jag trodde nog att jag rimligtvis skulle kunna ta mig hem framåt sommaren eller åtminstone under den. Men så inte. Och nu när det är mörk höst hemma och en kall vinter är i annalkande är det inte direkt så att jag har någon akut längtan hem. Det skulle kännas konstigt att åka hem nu, dessutom till ett Europa och ett Sverige där smittspridningen i pandemin tagit ny fart medan vi här på ön enligt den officiella statistiken i nuläget bara har två aktiva fall av corona. Nu går det fortfarande heller inte några internationella flyg vare sig hit eller härifrån ännu så det är bara att sitta still i båten. Det är en slags ofrivillig frivillighet att vara här och hur länge jag blir kvar vet jag inte. Nio månader nu och det lär inte bli nio månader ytterligare, men det kan och lär nog bli ett tag till. Så känns det. Men det är länge jag varit här.