67, 67

Jag har några dagar i Stockholm för lite konserter och den här gången erbjöd Carina, som jag känner från konsertsammanhang, husrum i Solna så jag tog mig ut dit i förrgår. Ärenden i Solna har annars mest varit förknippade med besök i Friends Arena och då åker man lämpligen pendeltåget ut till Solna C. Nu har jag dock två kvällar på raken haft konserter på Djurgården att gå på och det ligger en bit från Solna, men då är det så vist inrättat att Carinas lägenhet ligger på bekvämt avstånd från inte bara Tvärbanan utan även en busshållplats för i det här fallet högst lämpliga busslinjen med nummer 67. Den tar en smidigt utan byten hela vägen ut till Djurgården för vad man nu ska dit och göra, i det här fallet gå på konserter på Skandiascenen respektive Cirkus. Busslinje 67 både dit och tillbaka alltså. 67, 67. Det är där man som Lundellfantast då inte kan låta bli att göra en koppling till Lundells låt Sextisju, sextisju. Den handlar förstås inte alls om någon busslinje med det numret utan om året ’67, men på det viset är det med hjärnan när man har Lundells låtar, textrader och låttitlar i huvudet. Det hela har avtagit för jag lyssnar i ärlighetens namn inte så mycket på Lundell för stunden, men låtarna har man ju ändå med sig. Som ”värst” var det nog på 90-talet. Då var det så mycket lyssnande och kopplingar till Lundells låtar hela tiden att det blev sådana även när det knappt eller inte alls egentligen fanns någon som helst sådan. Det gick liksom alltid att vända till det ändå. På något sätt smög sig väl de där låtarna och texterna på en och så blev det en koppling till något lundellskt. Och just det här med 67, 67 kommer jag ihåg från en gång när jag låg på en strand i Köpingsvik på Öland en varm sommardag för kanske 25 år sedan eller så, möjligen innan en av alla Lundells konserter i Borgholms slottsruin. Vi som låg där och gottade oss i solen gjorde det alldeles nedanför en strandrestaurang där det levererades ut mat till matgäster som beställt framme vid disken och därvid fått nummerlapp. En servitris kom uppenbarligen ut med en beställning till någon för helt nära där vi låg hörde jag ”67!... 67!" och naturligtvis gjordes direkt kopplingen till Lundell och jag fyllde i med ”Var har du tagit vägen nu?” och smålog åt det hela. Sådana där kopplingar finns det förstås hela tiden om man är lagd åt det hållet och i början, när Lundells låtar och böcker slukades i parti och minut, och de allra första besöken i Stockholm skedde i ungdomen var det förstås även en jakt på att hitta ställena Lundell sjungit eller skrivit om. Man ville besöka de där restaurangerna och barerna och platserna. Vickan (Victoria i Kungsträdgården), KB (Konstnärsbaren), Sture (Sturehof). Och så vidare. Och fortfarande känns det lite speciellt att ”öla upp en hundring eller två” på Sturehof som Lundell eller alias Jack Råstedt gjorde i just låten Sextisju, sextisju. Eller att se om det finns några ”vackra mänskodjur” på Riche och Grand, om man nu behagar styra stegen dit istället. Kaknästornet skulle man givetvis åka upp i och ”Hornsgatans” (kanske inte så värst) ”öde stråk” skulle man förstås också besöka och gärna då ta sig till ”Zinkensdamm en juninatt”. Återstår gör dock fortfarande att dricka rom i regnet ”på Tantolundens golv av gräs”. Det får planeras. Att öla upp en hundring eller två på Sturehof är för övrigt ingen tidsödande aktivitet anno 2018. När Lundell/Jack var där kunde det kanske ändå bli något av en helkväll med de beloppen. Så det där är ju en sak med Stockholm och andra platser Lundell besjungit (och skrivit om), att man kanske vill leta upp dem och se dem i verkligheten. En annan är ju då kopplingarna på annat sätt. Som när man ser siffran 67. Eller 112. Eller något annat som påminner om texter. Men som sagt… det har avtagit med det här kopplandet. Avtagit, men inte upphört. Så när man råkar åka busslinje 67 både ena hållet och andra en kväll blir det liksom en sådan där lundellsk koppling vare sig man vill eller inte. Hjärnan är inställd på det på något sätt.