41 shots

Jag hörde på nyheterna igår om Eric Torell, den 20-åring med Downs syndrom som i augusti sköts ihjäl av polis i Stockholm. Torell hade ett leksaksvapen som poliserna tyckte såg ut att vara ett riktigt och skott avlossades. Ett av skotten var dödande och det träffade Torell i ryggen och det har nu också visat sig att hela 25 skott avlossades mot den unge mannen! Tjugofem skott! Det är naturligtvis omöjligt när man inte var närvarande att bedöma hur hotfull situationen var eller snarare kändes för poliserna, men det känns som att 25 skott är exceptionellt många för att avvärja ett hot. Naturligtvis är det hela tragiskt för alla inblandade, inklusive poliserna, men mängden skott som avlossades är förvånansvärd. Det hela påminner lite grann om en ihjälskjutning i New York 1999 där 23-årige Amadou Diallo sköts ner av fyra poliser och det med inte mindre än 41 skott, varav 19 träffade Diallo. Han var obeväpnad och poliserna misstog honom för att vara en våldtäktsmisstänkt person från ett år tidigare. Det hela blev mycket uppmärksammat och det var tal om polisbrutalitet och att det var en skjutning med rasistiska förtecken. I Diallos fall liksom det i somras med Torell i Stockholm kan man ju hur som helst verkligen tycka att det handlar om övervåld från polisen. Behöver man verkligen avlossa 41 eller 25 skott mot en misstänkt gärningsman? Man undrar ju. Bruce Springsteen skrev en låt, American skin (41 shots), efter skjutningen i New York och i den upprepas ”41 shots” om och om igen som ett mantra. Det är en stark låt och det där upprepandet av antalet skott präntar in det i medvetandet hos lyssnaren och får en att begrunda vad som hänt. 25 eller 41 skott kan gå på ett ut. Åtminstone två av de där skotten var dödande och i båda fallen är naturligtvis händelserna i högsta grad tragiska.