30 years

I februari 1988 hade jag och min flickvän och tillika reskamrat Carolin efter några veckor i Thailand och cirka tre månader i Australien kommit till Fiji på vår resa som även skulle ta oss till USA innan vi åkte hem. På Fiji höll vi oss på huvudön Viti Levu, men gjorde också en utflykt till en liten ö som hette Nananu-I-Ra. På något sätt hade vi väl snappat upp att den var fin att åka till. Informationen var att det inte fanns något att köpa på den lilla ön så det gällde att proviantera innan överfarten som skedde i små båtar. Det var påtaglig skillnad på ebb och flod så att åka dit och därifrån fick helt anpassas till att göra det när det var högvatten. Det var en mycket liten ö och minns jag rätt gick det utan problem att promenera runt hela. Det fanns som jag minns det bara ett par hus och möjligen något eller några lite längre bort, men i princip var det bara det vi såg av bebyggelse där vi skulle övernatta. Jag skulle kunna utforska min dagbok för lite mer detaljer, men i stort sett var det så att jag och Carolin var där och att det utöver oss nog bara var ett annat svenskt par, Mats och Susanne, och två tyska reskompisar som hette Uwe och Martin. Och så var det ytterligare en som jag tror hette Max och som möjligen var schweizare. Vi bodde väl i samma hus, utspridda på några rum. Eller om det möjligen var så att det var uppdelat på ytterligare ett hus, men jag tror att vi alla var i samma. I liten skala var det i alla fall där på ön och det fanns förstås tillgång till kök och toalett och sådant, men i övrigt var det spartanskt. Jag minns det som väldigt fina dagar och lite grann så nära paradiset man kan komma. Man kom in i ett lugn när man i hög grad levde i symbios med naturen och naturkrafterna. Det enda man behövde tänka på var när det ljusnade och när det mörknade. Och när det var ebb och flod. Det var ett mycket behagligt liv. Jag och Carolin fixade väl en del mat tillsammans med de andra och hade det gott själva och tillsammans med våra gemensamt lite grann strandsatta nyfunna vänner. Vi kom ingenstans utöver att vara på ön och inte ville vi det heller. Där var perfekt att vara – i några dagar i alla fall. Så varför skriver jag om detta nu, 30 år senare? Jo, dels för att det var mycket behagliga dagar där och att det kan vara värt att tas upp, men också och inte minst på förekommen anledning. I fredags var jag nämligen på konsert i Malmö, på Magnus Lindberg på Folkårock, och efter att jag snurrat efter parkering i 20 minuter i kvarteren runtom och till slut kommit fram och in och var på väg att hälsa på en konsertbekant och sedan inta en plats hör jag plötsligt någon säga mitt namn helt intill där jag är. Jag tittar till och det tar någon sekund innan poletten trillar ner. Det var Mats och Susanne som var på samma lilla ö på Fiji för alltså 30 år sedan! Jag har inte träffat dem sedan dess så det var ett kärt återseende och det blev nu att vi både innan spelningen, i pausen och lite efteråt pratade. Om övistelsen 1988, våra respektive resor då, om vad som hänt under åren sedan dess och sådant. Det hör till saken att vi bibehållit kontakten genom att skicka julkort genom åren och eftersom både de och jag skickar julkort med bilder på var ansiktsigenkänningen efter så lång tid alltså lite lättare. Men jag har alltså inte träffat dem sedan dess. Det hela föranledde mig nu att plocka fram fotoalbum med bilder från de där dagarna och från den där paradisön har jag här tagit med en del bilder. Det har fått bli bilder tagna på framkallade bilder eftersom jag saknar inkopplad scanner så det har fått bli med lite beskärning och redigering såtillvida, men det var en fin tillbakablick att få se bilderna igen. Man får en del flashbacks. Några av bilderna är tagna med Carolins kamera och dem hade jag eftersom vi efter resan såg till att efterbeställa en del av de av varandras bilder vi ville ha utöver de egna. Mats kom ihåg att vi sista kvällen i huset där på Nananu-I-Ra hade lokaliserat en back öl som det visade sig att varken någon av oss fyra svenskar eller någon av våra tyska vänner eller den möjlige schweizaren kändes vid. Eftersom ingen alltså ägde backen delade vi tydligen på den och tog väl tacksamt emot håvan från någon okänd tidigare öbesökare som inte varit så törstig som beräknat. Det här med de hittade ölen är inget jag kan dra mig till minnes, men mycket vatten (och öl) har förstås runnit under broarna sedan 1988 så det är inte allt man kommer ihåg. De två tyskarna, Uwe och Martin, har jag träffat några gånger efter vistelsen på ön och för några år sedan var jag bjuden till Uwes stora 50-årskalas i Neustadt and der Weinstrasse. Jag har varit och besökt Uwe och hans familj ytterligare ett par gånger och första gången var vi på den stora vinfesten i Bad Dürkheim, minns jag. Uwe var 1988 frisör och är det fortfarande idag och just den klippningen som utfördes där på ön var den behagligaste jag varit med om. Jag minns hur härligt det var att bara gå direkt ner till havet och hoppa i och skölja av sig hårklippet direkt. En fantastiskt behaglig känsla. Dagarna där på ön var inte så väldigt många, men de är minnesvärda. Huset vi bodde i låg helt nära vattnet och doften från de stora vita blommorna på frangipaniträden var vidunderlig. Vi badade och njöt av tillvaron, drack kokosvatten direkt från kokosnötter på stranden, i trädgården och lite varstans och det behagligt varma vattnet var fullt av vackra, färggranna fiskar och sjöstjärnor och allt möjligt. Och alltså bara ebb och flod och dagsljus och mörker att ta hänsyn till. Hur det är idag på ön vet jag inte, om den blivit exploaterad och rikligt bebyggd eller vad, men då 1988 var det ett litet paradis. Och bara vårt lilla paradis, vi som var där tillsammans de där dagarna. Och det var kul att träffa på Mats och Susanne så där helt apropå nu en höstkväll 2018. ”Mats o Sanne (dock ej Ronander o Salomonsen)” ser jag att jag skrivit som bildtext till en bild på dem i fotoalbumet. Som sagt kul att träffa på dem igen och kanske ses vi igen om 30 år. Gärna då på en paradisö någonstans igen.