2-4-6-8 Motorway

Det är någonstans runt 55-60 mil mellan London och Glasgow och igår avverkade jag den sträckan med buss. Jag minns inte om jag kollade upp möjligheten att flyga som alternativ, men bussbiljettpriserna är svåra att slå så om jag ens kollade flyg fällde nog priset avgörandet. Och egentligen gillar jag att åka på landbacken. Man ser ju då lite grann av det man passerar – om man inte bara stirrar ner på dator och mobil förstås.  Avfärd klockan 8 från London och 9 timmar och 10 minuter skulle sträckan ta, med stopp för av- och påstigande på Manchesters flygplats och inne i centrala Manchester.Större delen av sträckan var det motorväg och det flöt på bra i söndagstrafiken. Ska man se fina vyer och vackra miljöer ska man förstås färdas på mindre vägar, men för att snabbt transportera sig från punkt A till punkt B är motorvägarna bra. Det blev en del såna under min biltur neråt Europa tidigare i höst och jag skrev något om det då så jag ska inte upprepa mig för mycket.  Ibland får man offra sig lite för att se en artist så när nu spelningarna i London var slutsålda och andra redan missade fick det bli en avstickare till Skottland och Glasgow om jag skulle få se Tom Robinson. Som Tom Robinson Band hade han en stor hit med 2-4-6-8 Motorway för 40 år sedan och när nu möjlighet gavs – det känns som att de flesta som fortfarande är i livet turnerar i någon mån – ville jag förstås få med mig den live en gång. Och då fick det alltså bli att ta sig till Glasgow. Det gjorde jag inte motvilligt för Glasgow är en trevlig stad, men det hade förstås varit skönt med lite kortare avstånd alternativt mer tid att lägga i Glasgow. Nu fick det bli ett one night stand – om det uttrycket tillåts användas. Det man vinner i tid på motorvägen förlorar man ibland inne i stan. I Manchester snurrade bussen åtminstone fem varv runt kvarteret innan det fanns en ledig gate att ställa vid. Jag tror dock inte det blev någon egentlig tidsförlust på det utan att avgångstiden hölls någorlunda och snart var vi – för att prata med Ulf Lundell – ute på vägen igen. Lundell har för övrigt hyllat motorvägscruiseandet både i mellansnack och i bokform. Han gillade det där kuskandet i bil mellan lägenheten i Stockholm och huset i Skåne. Och vidare neråt Europa med stopp på Roadhouse Kirschheim - som han behagade stava det. Lång dags färd mot natt skulle man kunna säga om bussresan och efter hotellincheckning kollade jag upp tiderna för kvällens konsert. Jag bodde 300 meter från spellokalen, King Tut's Wah Wah Hut, så jag gick dit och fick veta att insläpp var först vid halv nio och huvudakten oftast vid tio. Bra! Jag hade på det viset några timmar över och jag gick mot Hard Rock Cafe för lite förplägnad.  Den gata jag gick på var avstängd för trafik efter ett tag och det visade sig vara inspelningsplats för film eller TV-serie. Jag kom ganska tätt inpå innan jag förstod det och då blev jag milt anmodad att backa och gå på trottoaren på andra sidan. Jag frågade någon som stod och tittade på där vad det var som filmades och det nämndes ett namn som spelat Sherlock Holmes i Sherlock, Benedict Cumberbatch, och jag hade just sett honom iklädd rock snurra runt utanför en New York-taxibil. Jag har dålig koll på skådisar och det där namnet är ju omöjligt att komma ihåg. Men Sherlock har jag hört talas om, om än inte sett. Lite spännande med filminspelning bara så där och jag förstod att det skulle föreställa New York på kanske 60- eller 70-talet. Det var inga nya bilar som användes.  När jag förra gången var i Glasgow återstod det några dagar innan Hard Rock Cafe skulle slå upp sina portar och det var med liten marginal jag missade det. Efter den långa bussresan behövde jag ett rejält skrovmål och jag bestämde mig för att ta en köttbit och inte burgare som det alltid tidigare blivit när jag ätit på Hard Rock. Jag blev inte besviken. Det var riktigt gott. Lite Stella Artois till det och Oreo-cheesecake till dessert på det så skulle jag väl stå mig till frukost.  Det var fri väg sedan på min väg tillbaka mot konsertstället, men kvar fanns några bilar som använts vid inspelningen och någon vakade över dem. Jag kom lagom till King Tut's Wah Wah Hut till att support acten skulle gå på och Tom Robinson själv var ute och presenterade honom. Det var ett litet ställe och trångt om saligheten, men jag fick en bra plats intill mixerbåset. Där stod också en i Tyskland boende britt som tagit sig från Frankfurt till Glasgow enkom för konserten och vi pratade lite. Han kände Tom Robinson.  Plats på scen för den sistnämnde vid 22-tiden och jag insåg att jag helt glömt bort hur bra det där albumet Power in the darkness var. Det var 40-årsjubileum för det och albumet spelades från början till slut. Jag lyssnade på det mycket på den tiden, men har sedan glömt det och bara 2-4-6-8 Motorway och Long hot summer har suttit kvar i huvudet. Men det fanns ju mer och det var en mycket bra spelning. Just själva låten 2-4-6-8 Motorway fanns inte med på skivan och Tom förklarade varför. Vi kan väl kort och gott kalla det en punkattityd just efter att Sex Pistols släppt sin Never mind the bollocks - here's the Sex Pistols. Låten kom som sista extranummer nu. Tom Robinson visade sig vara mycket rolig i sina mellansnack. Det var anekdoter och annat kul som levererades och det blev många skratt och leenden. Det är härligt med artister som bjuder på sig själva på det viset och inte bara drar av låtar rakt upp och ner (jag nämner inga namn). Det kändes som att konserten var värd mödan med den långa bussresan och så återupptäckte jag då det där albumet Power in the darkness.  I baren en trappa ner på det som liveställe hyllade King Tut's Wah Wah Hut hamnade bandet vid samma bord som jag och även den tillreste tysken kom dit. Guinness i glaset för mig förstås och vi var alla kvar tills stället stängde. Tom Robinson himself syntes dock inte till där nere så han firade väl turnéavslutningen på eget håll.  Idag väntade ny bussresa, nu till Leeds och "bara" 6 timmar och 10 minuter. Motorväg mot slutet igen, men innan dess mest mindre vägar som tog mig förbi Edinburgh och Newcastle. Life on the road. Och med 2-4-6-8 Motorway i huvudet.