100 meter

Igår avgjordes herrarnas 100-meterslopp i friidrotten i sommar-OS i Paris och i Kanal 5 snackade man upp det som the greatest show on Earth om jag hörde rätt. Ja, det kanske det kan vara. Det handlar om lite knappt tio sekunder där det ska avgöras vem som i stunden är snabbast på jordklotet. Igår var det verkligen en strid på kniven. Noah Lyles från USA vann på tiden 9.79 och tvåa blev Kishane Thompson från Jamaica på samma tid. Fem tusendelar skiljde dem åt. Mycket jämnare än så kan det inte bli. Trean i loppet var två hundradelar efter de två snabbaste och fyran var tre hundradelar efter. Endast tolv hundradelar av en sekund skiljde ettan från den som kom sist. Rafflande och oerhört snabbt. Och USA:s första guld på 100 meter sedan Aten 2004 var ett faktum. En viss jamaican vid namn Usain Bolt prenumererade under några år på den guldmedaljen. Stade de France är stadion där friidrotten håller till och där var alltså denna the greatest show on Earth igår. I september för elva år sedan upplevde jag något annat som kanske också kan betraktas som the greatest show on Earth just där på Stade de France. Där framförde nämligen Roger Waters för sannolikt sista gången sitt och Pink Floyds mästerstycke The Wall. Efter år av turnerande med den konserten/föreställningen nådde den vägs ände där och då. Det är mitt enda besök på Stade de France och det var en mäktig upplevelse. Men… tillbaka till OS-friidrotten och 100 meter. 1992 var jag i Barcelona under OS där och jag hade lite slumpvis köpt biljetter till olika sporter utan att exakt veta vilka som skulle spela eller vara med och tävla eller vilka grenar det handlade om. Till friidrotten på den häftiga olympiastadion uppe på Montjuïc hade jag biljett till ett förmiddagspass och ett finalpass samma dag och det slumpade sig då så att det var just den dag det var 100 meter för herrar. Att det var kvällens höjdpunkt rådde det inget tvivel om. Den gången var det Linford Christie från Storbritannien som var snabbast och jag kan se att segertiden då var 9.96. Eftersom nu just 100-metersloppet betraktas som något alldeles extra var det kul att jag råkade ha biljett till just den dagen. Under förmiddagspasset satt jag helt nära boxaren Evander Holyfield på läktaren och det blev någon bild och en autograf, sannolikt den snyggaste autograf jag har i en samling som inte är så omfattande. Någon selfie/kjellfie blev det inte för det var liksom inte riktigt uppfunnet på den tiden, men jag bifogar en usel bild på Evander och dessutom tre minst lika usla från och efter 100-metersloppet. Jag har ingen scanner inkopplad så det får bli mobilbilder tagna på pappersbilder. Carl Lewis vann 100-metersloppen i OS 1984 och 1988, Linford Christie alltså 1992 och sedan var det kanadensisk seger genom en Donovan Bailey i Atlanta 1996. USA vann genom Maurice Greene 2000 och Justin Gatlin 2004 och efter det var det då eran med Usain Bolt. Han vann 2008, 2012 och 2016. I det p.g.a. coronapandemin ett år framflyttade OS:et som gick av stapeln 2021 var det minsann en italienare vid namn Marcell Jacobs som vann och nu igår alltså Noah Lyles. Det olympiska rekordet på 100 meter har Usain Bolt med 9.63, fem hundradelar långsamma än hans världsrekord på 9.58. Troligen kommer ingen någonsin att vara snabbare än han, men vem vet vad framtiden har i sitt sköte.