dessa demoner

Som dem flesta vet så har jag ju borderline, vilket gör att jag har en stor dödslängtan och nu när all min medicin är slut, alltså min sömnmedicin och mina antidepressiva är också slut...eller rättare sagt jag har inte använt mina antidepressiva på ett bra tag, dock har jag ju dem på recept på apoteket men då pengarna är slut och jag inte har ett jobb så har jag ju inte pengar till att få ut dem, men min kille/sambo försöker ju att hjälpa! verkligen! men de e ju de att det är jag som är problemet och allting går bara inte...Så jag vet bara inte alltid vad jag ska göra...så igår så började mitt huvud att snurra, efter att vi hade sett filmen "livet efter dig" eller "be before you"så började jag berätta lite om hur min dödslängtan är och att jag faktiskt kollat på att åka till Schweiz för att få aktiv dödshjälp, men då blev han bara sur och och sa att jag aldrig får göra det och an blev ju såklart ledsen och sårad över att höra det, men så försökte jag att förklara att det är så jag känner ibland och det är inte riktigt något jag kan hjälpa....det är bara komplicerat att förklara att jag bara stänger in mig själv och bara fortsätter leva och går på typ "auto pilot" och sen så tar allting bara slut, ingen kontakt alls med vänner eller familj, jag bara låser in mig själv tills det händer något och jag åker in till psyket och jag nästan blir tvingad att prata, alltid när jag blir inlagd på psyket så förfinar jag alltid de jag säger så att jag ska slippa bli inlagd...men ar de hänt något typ som att jag försökt hoppa framför bilar eller ett tåg eller något sånt så blir man ju alltid inlagd men är de bara att knivarna har åkt fram så kan dem ibland lägga in en och ibland blir man bara hemskickad med lite piller. men tillbaka till de mellan mig och killen nu, så igår så blir de väldigt mycket tjafs och bråk och de slutar med att jag lägger mig på soffan och sen så blir det att jag ska åka hem senare och sen så fryser jag väldigt mycket så jag går in i sovrummet till han dock ligger han och sover och snarkar väldigt högt och något jag märkt är att han snarkar högre när jag inte sover ihop med han och när vi sover ihop så snarkar han inte lika högt, så jag tror ju att han sover bättre utan mig men kollade senare upp att de beros på sovställningen och att man snarkar högre när man ligger på rygg...men i alla fall, så går jag in och frågar om jag kan sova i sängen med honom då jag fryser skit mycket, vi små tjafsar och efter ett tag så somnar han och efter ett par timmar så somnar jag...sov inte så mycket igår natt...ca.2-3 timmar.....MAX!!!och sen så på morgonen så ska han iväg på ett möte, men jag är så trött för att jag knappt kunnat sova för att han har snarkat och för att jag inte har några mediciner...så vaknar vi 9 och mötet är kl.10.00 så måste gå vid 9.20 men jag skulle inte hinna fixa mig och allt det, men ändå så försökte jag att bli klar i tid men så hann jag inte och blev så klart sur och han var tvungen att sticka och sen när han kommer tillbaka så fortsätter vi att bråka och tjafsa. och de slutar med att vi gör slut men vi båda vill ju inte de så vi båda blir ju sårade och ledsna, han går till vardagsrummet och lägger sig där och blir jätte ledsen och jag ligger kvar i sängen och är också jätte ledsen men sen så kommer han in och vi blir sams igen.men de jag vill försöka förklara med detta är att jag inte kan styra mina tankar hur som helst och nu när jag inte ens har recept på mina sömnpiller så blir de antagligen att jag måste bli inlagd på psyket för att kunna få sova som en normal människa...när man knappt sovit på snart 2 veckor så börjar psyket att ta på en, det blir bara värre och värre, jag mår bara sämre och sämre och det är verkligen ingen som vill hjälpa mig och jag vet inte längre vart jag ska gå...mer än att bli inlagd på psyket och kanske få hjälp att få mina mediciner igen så att jag kan börja leva som en vanlig människa.