Av Michaela Forni

Nedan kommer ett utdrag från Michaela Fornis bok. Satan vad bra den där människan är. Jag har ångest. Den trycker precis innanför skallbenet, som en ihärdig migrän man känner för att slita ut ur huvudet. Den är inte extremt i sin smärta at first, men tillslut får man panik av ångest. Jag blir tokig på den, vill skrika åt den eller desperat be den lämna mig. I alla de böcker jag läser står det om att den enda vägen till att slippa ångesten, är att acceptera det som gör ont.  Det finns händelser som jag har väldigt svårt att acceptera. Jag försöker och försöker, men jag kommer aldrig hela vägen. Det är fortfarande en del av mig som är långt från tryggheten. Istället för att acceptera att det som har hänt, har hänt – så vill jag desperat skriva om vissa kapitel. Jag vill så gärna få chansen att göra om vissa beslut eller spela om specifika samtal. Varenda bok om vägen till lycka säger att accepterandet är det viktigaste för att klara av det jobbiga man drabbas av i sitt liv, men jag verkar inte vara så bra på det där med accepterandet. Jag känner för starkt, önskar för intensivt och accepterar för svagt. Jag försöker verkligen leva mitt liv så rätt som möjligt, långt borta från sånt som kan ge ångest och jag försöker att tänka positivt så långt det bara går. Jag vet inte om det är gammal ångest som har kommit ikapp mig. Kanske är det nu, när jag lever mitt liv precis så som jag önskar, som jag också får upp alla de ångestmolnen jag tidigare inte orkat ta tag i. Jag vet inte. En stor del av livet verkar, av mina 25 år att döma av hittills, gå ut på att lära sig leva med saker som skaver. Ett läkande hjärta, en sjukdom, sårade människor, oönskade händelser, döden. Jag försöker hela tiden hitta nya knep för att inte låta ångest sprida sig i mig, försöker hålla den kontrollerad, men det är svårt. Det har alltid varit det, som jag kan minnas. Om jag inte skulle må dåligt över det jag mår dåligt över nu, skulle det vara något annat. Alla människor bär på smärta i olika former. Alla. Men även om jag vet om det, kan jag inte låta bli att önska bort just mina jobbiga tankar. Jag vet att de säkert skulle ersättas med nya, men det kan inte hjälpas. Jag önskar så gärna bort dem i alla fall.