Kapitel 28: tiden i fosterhemmet

Jag har länge funderat över hurvida jag ska skriva det här kapitlet eller ej. Det dåliga samvetet över att någon kan bli sårad har länge satt stopp för vad jag skulle vilja berätta.  Men tiden hos fosterfamiljen har haft en allt för betydande roll för min barndom och för mitt vuxna jag och den blir därför svår att utelämna.  Mina första dygn hos fosterfamiljen andra gången jag flyttade dit är att likna vid en tjock tung dimma. Jag var alldeles för upptagen av frågor utan svar, ångest och rädsla för att över huvudtaget registrera vad som hade hänt och vart jag befann mig. Jag minns små fragment av sängen jag skulle sova i, de andra barnen och en doft som kändes bekant. Någonstans långt bak i minnet kunde jag känna igen miljön jag befann mig i. Jag minns mina första år som bra och jag håller ett stadigt grepp om känslan. Få saker var bra under min barndom och desperationen av att minnas fina stunder är allt för stor för att våga tänka andra tankar.  Jag bodde på en gård tillsammans med mina fosterföräldrar, ett av deras biologiska barn som inte hunnit flytta hemifrån och en flicka som var placerad precis som jag.  De första åren minns jag som relativt lugna. Jag var liten och anpassningsbar. Och varje dag försökte jag hitta min plats.  Det var tydligt redan från start att regler genomsyrade vardagen och bestraffning var ett effektivt medel för se till att reglerna efterlevdes. Förhållningssättet i familjen var strikt och det fanns en tydlig hierarki där jag och min fostersyster stod lägst i rang.  Där och då fann vi oss i livet såsom det var. Vi blev lärda att ta mat sist vid tillställningar och middagar med gäster. Att vi skulle kamma mattfransar inför fester och att duka av gästernas tallrikar efter maten var snarare regel än undantag.  Ofta hade jag en känsla av obehag. Ibland kände jag inte alla gäster och jag hade redan då svårt med närhet vilket skapade en stor stress inom mig när jag skulle klämma mig in mellan stolarna för att ta tallrikarna. Tillsammans med obehaget kom skammen. Alla visste att jag inte var deras barn. Att jag var ett barn som kom från slummen. Skräp. Att jag inte var mer värd än att duka av tallrikar.  Ibland kunde jag känna mig stolt. Vilken duktig flicka jag var. Jag sög i mig beröm som om det vore det sista jag någonsin skulle få höra.  Jag kan känna mig arg ibland. Arg över att min fosterföräldrars handlingar fick mig att känna mig liten. Obetydlig. Ovärd.  Jag tror inte att de medvetet ville skapa dessa känslor hos mig. Jag tror inte heller att de såg något fel i sättet de behandlade oss. Jag kan därför inte klandra dem för det. De visste nog inte bättre.  Det fanns stunder av glädje och kärlek i fosterhemmet. Dessa stunder blev dock färre och färre men visst fanns de där. Jag tror inte att mina fosterföräldrar var dåliga, onda människor. Men det är min starka övertygelse  att de aldrig borde blivit fosterföräldrar. De med sina starka och väldigt smala värderingar och sätt att se på saker bidrog till att utrymmet för oss fosterbarn var obefintligt. Vi kom från en värld de aldrig kunde acceptera och därför kunde de inte heller acceptera våra sår eller känslor.  Allt eftersom åren gick kändes livet i fosterhemmet svårare och svårare. Jag förmodar att vi också blev svårare att hantera desto äldre vi blev och ju mer vi förstod. Våra svåra trauman började komma ikapp oss och man kunde nog nästan se på oss hur dåligt vi stundtals mådde.  I takt med att vi blev äldre kom också bestraffningarna oftare. Vid ett tillfälle hade det köpts hem mandelmassa inför att det skulle bakas. Mandelsmassan stod på diskbänken och vi två barn, runt 7 och 11 år gamla blev sugna på att smaka. Vi tog en liten bit och åt den fort, i hopp om att det kanske inte skulle märkas. Det märkets.  Bestraffningen blev att vi båda fick sitta tysta vid matbordet med mandelmassan framför oss i timmar. Där satt vi, sneglandes på varandra, sneglandes på mandelmassan. Och vi tänkte säkert samma sak.  - Vi skulle aldrig smakat.  Som vuxen har jag svårt att minnas alla gånger vi blev bestraffade för vårt beteende. Jag tror att jag helt enkelt försökt förtränga en del av det som hänt. Det var för svårt att ta in de straff som ofta utdelades samtidigt som jag skulle hantera livet utan föräldrar, oron kring missbruket mamma var i och alla känslor som kom med att vara lämnad och ensam.  Jag kan minnas att jag var rädd. Jag var ofta rädd. Rädd för att någon skulle bli arg på mig och vad det skulle resultera i. Många gånger blev mina fosterföräldrar arga. Ilskan kunde te sig på många olika sätt. Ofta med tystnad. Man slutade då att prata med mig, man ignorerade mig.  Andra gånger var bestraffningen mer fysisk. Jag minns hur jag brukade bli fasthållen när jag var arg eller ledsen. Jag minns hur jag brukade få svårt att andas och paniken i hela kroppen spred sig som en löpeld. De hade fått råd om att hålla fast mig från socialtjänsen/bup. Kanske tänkte de att det var ett sätt för dem att lugna mig men jag blev tvärtom allt mer stressad och panikslagen.   Det fanns tillfällen då till exempel smisk eller drag i öronen förekom. Jag tror att det var en del av deras uppfostransmetod. De ansåg nog inte att det på något sätt var fel eller vi tog skada av det men för ett barn som upplevt våld och trauman var det direkt förödande för mig.  När jag var 8 år flyttade plötsligt min fostersyster. Hon mådde för dåligt och mina fosterföräldrar kunde inte längre hantera situationen. Att de inte kunde tror jag idag var en lögn. Viljan fanns inte. De hade nog inte räknat med vad vår barndom skulle få för konsekvenser. De gav upp.  Jag minns att jag kände avund. Jag ville också flytta. Jag ville också bort. Vid den här tiden spenderade jag helgerna hos min mamma. Trots hennes aktiva heroinmissbruk ansågs hon kapabel nog att ta hand om mig på helgerna.  Jag minns hur mina fosterföräldrar brukade sätta mig på tåget, ensam. Hela vägen till Malmö satt jag med en klump i magen. Nervös över att träffa mamma igen. Rädd för att hon skulle vara påverkad. Orolig för att jag var ensam.  De följde aldrig med mig. Aldrig satt de på tåget brevid mig för att åka med och säkerställa att platsen jag skulle till var trygg. Inte en enda gång.  Vid 10 - 11 års ålder började jag må sämre och sämre. Relationen till mina fosterföräldrar var kall och hård. Min fosterpappa var sällan hemma och jag minns att jag saknade honom. Han hade en varm blick. Nästan som att han kunde se att jag led. Men allt för ofta var han borta.  Bråken avlöste varandra och jag kände mig mer ensam än någonsin. Jag berättade sällan om hur jag mådde eller hur jag kände. Det var bäst så. Som barn var jag diagnostiserad med glutanallergi. Det innebar tätare besök hos barnläkaren som tog blodprov och undersökte mig. Vid ett tillfälle när jag var i 11 års åldern skulle jag åter på ett besök. De ropade upp mitt namn och jag gick in. Min fosterförälder satt kvar i väntrummet som alltid.  Jag kom in i rummet, blev vägd och mätt och blev sedan ombedd att lägga mig på britsen. Barnläkaren lyssnade på mitt hjärta och kände på min mage. Utan ett ord drog han sedan upp tröjan och kände på mina näst intill obefintliga bröst. Han drog efter en stund ner tröjan igen och fortsatte sedan ner och drog i mina byxor och trosor. Han tittade en lång stund och släppte sedan byxorna igen. Jag minns hur mitt hjärta rusade, min kropp blev stel och iskall och tårarna brände bakom ögonlocken.  Jag gick ut. Skammen sköljde över mig samtidigt som jag kände mig oerhört förvirrad. Vi satte oss i bilen och jag var tyst. Jag var tyst tills jag inte längre stod ut med tystnaden. Och så berättade jag om vad som hade hänt där i rummet med väggar tapetserade i djungellandskap. ”Det där är ingenting vi pratar om.” Fick jag till svar.  Och så pratade jag aldrig om det igen.  Jag var drygt 11 år när jag flyttade till min stödfamilj. Jag pendlade fram och tillbaka i flera år. När jag äntligen hade landat hos stödfamiljen och börjat må bättre ansågs jag vara bra nog för att flytta tillbaka till fosterfamiljen igen. Och så höll det på. Jag minns att jag kände mig fruktansvärt oönskad. Det fanns inget värde i min excistens. Mina känslor var ett problem, mina trauman en belastning. Jag var inte värd deras ömhet och kärlek. Man ville inte rädda mig. Man ville att jag skulle försvinna.  Vid ett tillfälle när jag var ca 12 år skulle vi fira en försenad jul hos mina fosterföräldrar med min mamma, farmor och lillasyster.  Min mamma hade tagit med sig en julklapp från min morfar. En sparkcykel. Precis en sådan sparkcykel jag hade önskat mig. Jag var överlycklig.  Planen var att jag senare samma kväll skulle åka med mamma till Malmö och spendera några dagar tillsammans med henne och min lillasyster. Självklart ville jag ta med mig sparkcykeln jag hade fått. Jag minns hur jag fantiserade om att jag skulle köra runt på gatorna i Malmö där vi brukade gå.  Av någon anledning tyckte inte mina fosterföräldrar att jag skulle ta med mig den. Jag fick inte ta med min nya sparkcykel till Malmö som jag såg fram emot så mycket.  Jag visste inte den åldern inte hur jag skulle hantera mina känslor och blev oftast enormt ledsen och arg när jag blev besviken eller sårad. Jag kunde nästan skrika i panik och jag visste inte hur jag skulle kontrollera mig.  Det som skulle bli ett harmoniskt julfirande slutade i en ran katastrof.  Min fostermamma och äldre fostersyster slet och drog i mig. De skrek och höll fast mig och vid ett tillfälle skrek dem åt mig mamma.  ”Ser ni nu hur hon bär sig åt? Ser ni var vi får stå ut med?!” På bussen till Malmö satt jag tyst och tom. Orden ekade i mitt huvud och hela kroppen värkte på mig. De hatar mig. De vill inte ha mig.  När jag hade fyllt 14 år tog energin slut. Jag slutade försöka. Jag gav upp. Och de gjorde även de.  Jag minns mötet i köket med föreståndaren för behandlingshemmet jag skulle flytta till. Jag tittade ner i det lackade köksbordet och pillade av en flisa lack som lossnat. Jag kände hur jag ville ställa mig upp och skrika. Skrika så högt att någon där ute skulle höra mig och rädda mig. Några veckor senare hade jag packat klart. Det var bestämt. Jag skulle flytta och räddningen jag så desperat skrek efter inombords kom aldrig. Efter drygt 8 månader på behandlingshemmet ansågs jag vara rehabiliterad och jag skulle åter packa mina väskor och köras till fosterföräldrarna. Det var en lättnad att äntligen få lämna hemmet förendad med total ångest över att behöva flytta tillbaka till fosterföräldrarna.  Vår första tid tillsammans var som att springa över ett minfält. Jag höll mig på min kant och gjorde vad jag kunde för att visa vilken ordentlig människa jag hade blivit. För ett kort ögonblick verkade det nästan som att de var glada att jag hade flyttat tillbaka igen.  Men ögonblicket var endast ett ögonblick.  Lagom till höstterminen i årskurs ett på gymnasiet hade startat var vi åter tillbaka i kriget vi alla hade försökt fly ifrån.  Jag var 15 år och var på min absoluta botten. När jag försöker minnas tillbaka på tiden har jag svårt att se tillfällen där jag mådde bra.  Hemma på gården hos fosterföräldrarna rådde en tystnad. Man pratade sällan med mig. Ibland sa vi knappt hej. Än mindre fanns någon fysisk kontakt så som en kram eller ett vänligt leende.  Jag levde i tystnad. Mörkret som fanns runt omkring mig blev större och större och jag lät det omfamna mig. Jag orkade inget annat.  Jag vaknade ofta på morgonen av att någon slängde upp dörren, tände lampan och gick ut igen. Än idag har jag extremt svårt för att bli väckt av någon utan att känns ett enormt obehag.  Där och då och i många år framåt satt jag varje morgonen på sängkanten och kände att jag ville dö. Jag orkade inte en dag till. Jag orkade inte leva mer. Det var nödvändigtvis inte så att jag inte ville leva, utan jag orkade helt enkelt inte. Min kropp sa nej, min hjärna stängde ner och jag slutade att försöka.  Jag tog mig till skolan. Skolan var min fristad men jag tror idag att den kanske även var min fiende. Jag hade otroliga vänner som jag än idag håller väldigt varmt om hjärtat.  Men tiden på skolan gick ut på att få all bekräftelse jag kunde, som jag inte fick någon annanstans. Jag skrek, skojade, dansade och hoppade. Allt i hopp om att bli uppmärksammad. Jag ville bli sedd, omtyckt och älskad. Jag var utåtsett den gladaste tjejen som fanns, men inombords höll jag sakta på att förtvina.  När skolan var slut för dagen och jag hade använt all min energi åt att vara allt jag inte var, var det åter dags att åka hem till the silent treatment.  Jag var helt slut. Mentalt var jag knappt kontaktbar. Min ända räddning mellan klockan 16.00 och 21.00 var internet. Jag spenderade varenda sekund jag kunde framför datorn. Med musik lika mörk som mitt inre och en gemenskap på msn och facebook kunde jag fly för en stund.  Tills en dag. När jag kommer hem från skolan och åter ska fly.  Tangentbordet är borta. Hela min kropp skakade, paniken i mig sköljde över och jag fick svårt att andas. Min enda plats på jorden där jag kunde leva var borta. Tagen i från mig på ett ögonblick.  Mina fosterföräldrar som tyckte att jag spenderade för mycket tid vid datorn hade beslutat sig för att sätta stopp.  Som förälder kan jag idag förstå argumentet med att för mycket skärmtid är dåligt för barn. Men där och då, på livets botten kändes det som att de hade berövat mig allt som livet var värt att leva för. Min värld hade rasat. Jag var ensam.  Tiden därefter var tom. Mina fosterföräldrar pratade i princip aldrig med mig och jag flöt förbi likt ett spöke i deras hem.  Sen tog det stopp.  Jag orkade inte mer. Min kropp gav upp och jag var redo att försvinna.  Efter mitt självmordsförsök fick jag för första gången i mitt liv frågan av socialtjänsten om vad jag ville göra.  ”Vad vill du Nicolina?” - Jag vill flytta. Jag vill flytta. Jag vill flytta.  För första gången någonsin fick jag inte bara en fråga utan man lyssnade även på svaret. Och äntligen. Äntligen skulle jag få leva på en plats som bara var min. Där jag fick äta chips mitt i veckan, där jag vaknade till soluppgången och där tystnaden enbart var min egen.  Nu, nu skulle jag börja leva.