Kapitel 25: mamma är död

Mitt liv i Malmö flöt på i hög takt. Jag jobbade för att ha råd att åka ner till Nice igen och jag pendlade fram och tillbaka till Simrishamn för att hålla koll på mamma. Jag visste att hennes missbruk hade tagit ny fart och jag fick telefonsamtal titt som tätt om att hon var försvunnen eller påverkad. Stundtals försökte jag ignorera problemen och fokusera på mig själv men kärleken, lojaliteten och oron för mamma tog över. Jag ringde, letade och försökte prata med henne de stunder hon var nykter. Ibland blev hon arg för att jag anklagande henne för att knarka igen och ibland lovande hon att aldrig mer göra det. Det var en tid av stress som gjorde mitt liv till en tung dimma jag knappt kunde se igenom. Jag hade som barn alltid varit orolig och stressad över mammas liv. Jag hade alltid känt ett ansvar i att ta hand om henne och försöka rädda henne. Men på något vis kändes det annorlunda nu. Nu var jag vuxen. Ansvaret blev helt plötsligt 1000 gånger större och jag kunde känna att det förväntades av mig att jag skulle ta hand om henne. Det var ingen som hade sagt det till mig men jag var övertygad om att det var så det var.  ________________________________________________ Under tidig vår 2010 tog mammas missbruk en ny vändning. Det gick från sporadiska återfall till ett konstant destruktivt missbruk.  Jag kände mig orolig varje minut. Klumpen i magen blev större och större. Jag önskade att jag kunde spola tillbaka tiden och ta beslutet att inte återuppta kontakten med henne. Jag önskade att jag hade kunnat skona mig själv. Men precis som alla gånger förr åsidosatte jag mig själv och gjorde allt jag kunde för att rädda mamma.  Maj 2010.  Mammas missbruk var ur kontroll och jag minns hur jag varje dag flera gånger ringde hennes sambo för att kolla hur hon mådde. Vissa dagar kunde jag prata med mamma, andra dagar förstod jag knappt vad hon sa.  Jag minns att jag kände ett enormt obehag. Jag hade en stark dålig magkänsla som vägrade ge med sig.  ________________________________________________Så en dag när jag satt på jobbet ringer en vän. En vän som funnits både för mig och för min mamma.  Hon berättar att någon tagit sig in i deras hus under natten och att pengarna de hade sparat var borta. Hon frågade lite försiktigt om jag trodde att min mamma skulle vara kapabel att göra det.  Så fort jag hörde henne berätta visste jag. Hon berättade vidare att de försökt få tag på mamma men misslyckats och frågade om jag kunde försöka ringa henne.  Jag la på och började ringa mamma konstant. Jag ringde hennes sambo, han visste inte vart hon var. Mamma var försvunnen.  Jag ringde igen och igen. Jag skrev sms, pratade in på telefonsvararen och ringde ytterligare en gång. Inget svar.  Dagarna gick och kontakten med mamma uteblev. Det rådde en total tystnad. Jag kände mig livrädd. Alla mörka tankar invaderade mitt psyke varje sekund. Känslorna av maktlöshet, oro och ångest sköljde över mig som en kalldusch. Jag visste knappt hur jag skulle hantera dagarna längre.  Min vän sa åt mig att följa med till Stockholm. Det kanske kunde få mig att tänka på något annat för en stund. Kanske kunde jag slappna av och bara finnas ett tag.  Jag velade. Tänk om mamma dök upp. Tänk om hon kom hem och behövde mig.  Men jag åkte. Jag flydde verkligheten för en stund och hoppades på lugn.  ________________________________________________ 25 maj 2010.  Vi satt i en lägenhet, jag och min vän. Vi drack lite kaffe och rökte en cigg i väntan på att ett event skulle dra igång som vi skulle vara med på.  Jag minns hur jag satt på balkongen och tänkte på mamma. Något kändes fel. Hela min kropp sa att något var fel.  ”Jag måste göra något!” Jag vände mig mot min vän och förklarade min känsla. Jag måste ringa någon sa jag.  Mamma hade varit borta i över en vecka och jag klarade inte av att vänta ut henne längre. Jag visste att något inte stämde.  ”Polisen kommer fråga om du ringt sjukhusen så ring dem först.” Fick jag som svar av min vän.  Av någon anledning valde jag att ringa Lunds Universitetssjukhus först. Trots att mamma bodde i Simrishamn så kändes Lund som det självklara valet.  Jag ställde mig i köket, ringde och knappade mig igenom knappvalen i växeln.  Akuten: ”Vi har tyvärr ingen med det namnet här.” Avdelning nr 2: ”Tyvärr, det är inget namn vi känner igen.” Avdelning nr 3: ”Hej, jag undrar om min mamma finns hos er?”  Sjuksköterskan knappade i sin dator. Sedan var hon tyst.  ”Ett ögonblick så jag koppla dig till en annan person.”  Luften gick ur mig. Jag föll ihop på golvet och kände hur rummet snurrade omkring mig.  - Min mamma är död.  Det var allt jag kunde tänka. Min mamma är död, min mamma är död.  Efter vad som kändes som timmar svarade någon på andra sidan linjen.  ”Vi har din mamma här. Hon hittades på ett övergångsställe av polis. Hon har tagit en överdos och fått en ordentlig skada i huvudet. Men hon lever, din mamma lever.” Jag grät och skrattade om vartannat. Jag vet inte varför jag skrattade. Kroppen reagerade av sig själv. Jag hade ingen kontroll över huvudtaget.  Efter ett tag när vi hade lagt på kunde jag till slut samla mig tillräckligt för att ta mig upp från golvet och ut till balkongen. Jag satte mig ner, blundade och andades. Tårarna droppade rann längs med mungiporna som krampade av mitt leende.  Mamma levde.