Kapitel 19: Pappa - Gästinlägg av Sofia Wilén

Barn till en narkoman.  Som barn eller ja ända tills jag var 12 år gammal förstod jag inte riktigt att min pappa var narkoman. Att han var beroende av amfetamin. Jag visste bara att han hade ett grymt humör och jag var ofta rädd. Rädd för att han ofta kunde skrika högt eller kasta saker så dom gick sönder. Jag har alltid bott hos min mamma på heltid men träffade min pappa ibland på helgerna. Ibland kunde det gå månader och till och med något år. Jag saknade honom jättemycket men var van vid detta så det var inget konstigt att inte träffa han så ofta. Men dom gånger jag träffade honom tyckte jag alltid det var kul första stunden men sen ville jag bara hem till min mamma. Antingen sov han på dagarna och jag sysselsatte mig själv med att rita eller titta på tv. Eller åkte vi bil. Vi kunde åka runt i timmar i bilen men alltid hälsade vi på någon av hans vänner. Dom här vännerna han hade tyckte jag väldigt mycket om, dom var väldigt snälla mot mig men det jag inte visste då var att dom också var pumpade med knark. Inte riktigt en lämplig miljö för ett barn.  Jag minns ett tillfälle när jag skulle till min pappa och han då bodde i Örkelljunga, där hade han träffat en tjej som var några år yngre än honom. Jag minns inte mycket av henne mer än att hon var snäll. Hon hade en Schäfer, det var väl hunden som egentligen var anledningen till att jag tyckte det var roligt att hälsa på hos dom. Hon berättade för mig att hon höll på med hästar och detta tyckte jag var väldigt kul eftersom jag själv också gick på ridskola vid denna tidpunkt. Här var jag 10 år gammal.  Hon och pappa lovade mig att jag skulle få rida. Detta skulle vara den största höjdpunkten på hela vistelsen. Inte att träffa henne och pappa, för han var jag ju van vid att inte träffa så ofta. Men att få spendera helgen med djur som jag älskar. Vi skulle åka och rida runt 6 tiden på kvällen men klockan gick och gick. Jag hade ingen tidsuppfattning, jag var bara spänd på att få åka och rida tillsammans med henne. Kvällen hade gått och det var kolsvart utomhus. Pappa bad mig gå ut och sätta mig i bilen sålänge. Där satt jag väldigt länge och väntade, kan nog tänka mig runt 1 timme. Eftersom jag inte riktigt kände honom och var lite rädd så vågade jag inte gå tillbaka till lägenheten där dom bodde och fråga vart han blev av. Så jag satt där i baksätet ensam i bäck mörkt och i en stad där jag aldrig hade varit. 1,5 timme från min trygghet. Min mamma. Tillslut kom dom ut till bilen och vi körde till Burger King för att handla mat med oss till stallet. När vi kom fram var vi mitt ute i skogen och jag minns att stallet låg längst med en grusväg. Jag kunde inte se några andra hus längst vägen men stallet som var målat i rött och vitt lystes upp lite grann. Jag minns hur lycklig jag var. Hade ingen aning om pappa var påtänd eller hans flickvän. Var bara inställd på att få rida. Vi sadlade på hästarna och pappa satte sig i en av boxarna med sin påse från Burger King. Vi red ut i en fin skog där det denna natt var fullmåne. Ridturen är rätt luddig för mig men jag minns att vi var mitt i skogen och det ända som lös upp spåret vi red på var den stora blåa fullmånen. Vad klockan var nu vet jag inte men jag skulle kunna tänka mig att den var runt 01 tiden. När vi väl kom tillbaka till stallet låg pappa och sov i en av boxarna. Jag brydde mig inte så mycket utan var bara glad att jag fått göra något kul under min helg hos honom. När jag blev äldre och pratade med min pappa om denna händelse fick jag berättat för mig att det stallet vi åkte till var inget stall hans flickvän varit på innan. Hon visste bara att det var olåst och ingen skulle kunna se oss. Hon hade ingen aning vad det var för hästar. Om det ens gick att rida eller om hästarna var snälla.  Detta fick mig att inse vilken fara jag kunde blivit utsatt för. Där var jag 10 år gammal och red på en häst vi inte hade någon aning om. Men främst med en narkoman som hade problem med heroin och som jag inte kände. En okänd person, hög på heroin med en 10 åring i skogen. Hur hade det sett ut om vi hade blivit tagna? Om någon hade kommit på oss? Där och då insåg jag att vuxna människor med droger i kroppen har 0 konsekvenstänk. Det finns ingen tanke på att ett barn eller någon annan kan skadas eller fara illa på grund av deras handlingar. För i deras huvud, proppat med droger finns bara dom och man gör precis vad man vill. Där är många händelser jag varit med om med min pappa som satt grava spår i mig. Saker som barn absolut inte ska utsättas för eller vara med om. Kört ifrån poliser på moped och trillat. Sett min pappa få en pistol i nacken av en polis ( 4 år gammal). Bott mitt i skogen i en stuga med andra narkomaner. Kört min pappa till beroendeakuten. Langat sprit runt om i Danmark och Sverige, säkert droger också men inget jag vetat om. Fått avskedsbrev då min pappa ville avsluta sitt liv men inte gjorde det. Fått hela min skola att stängas ner för ett rykte började gå att han skulle komma till skolan och skjuta folk. Tittat på när folk stoppat knark i munnen. Skjutit med pistol. Åkt 7 timmar för att hälsa på min pappa i fängelse i Danmark.  Listan är lång. För lång. Men den har tagit slut för jag har blivit äldre, fått egna barn och vet PRECIS hur man inte ska vara som förälder. Eller rättare sagt jag har lärt mig vad droger gör med människor. Vad man blir kapabel till och hur mycket barn skadas av detta och dom handlingar som sker i en påtänds människas kropp. Barn och droger går inte ihopa. Barn ska inte vara förälder för att ens egna mamma eller pappa inte kan ta den rollen. Jag har varit mamma till min pappa så länge jag kan minnas. Jag skulle ljuga om jag säger att jag slutat bete mig som en mamma till honom. Det kommer jag nog alltid göra så länge han lever. För det är det ända jag vet. Att jag måste ta hand om honom och se till att han har det bra. Detta har ju tyvärr resulterat i att jag alltid sätter andra människor före mig själv. Hellre att jag mår dåligt och är ledsen än att mina nära ska vara det. Jag är stark så jag kan ta det, men inte dom. Ja, så tänker jag. Men jag vet också att så är det ju inte. Det är jag som går sönder inifrån och ut.