Varje gång är som den första

Har ett sånt behov att skriva av mig. Och eftersom Twitter bara tillåter ett x antal tecken började jag tänka på min blogg. Det var liksom dags för en avdamning. 2015 var året. Samma jobb fast ändå inte. Sista säsongen på alla 3. Vet äntligen vart jag vill. Vad jag vill jobba med och hur jag ska nå dit. Jag mår liksom bra. Jag är inte längre deprimerad eller sjuk. Har varit det i många år men det bröt liksom inte ut förens efter smögen vilket liksom är 2 år sen. Som en jävla berg och dalbana har det vart. Jag förlorade vänner. Många. I många fall var det jag som drog mig ifrån och såg mig som offret. Dessvärre. Under2013 blev jag sjuk "officiellt". Under 2014 ville jag bli frisk. Det blev jag under 2015 snarare. Under dessa år har jag hela tiden velat leva livet, ut och resa, vara singel fast samtidigt inte. Varit bitter för att jag inte har haft något sparande från mig eller släkt. Samtidigt varit glad för att ha den uppväxten jag har. Men jag har liksom kört fast i mina egna tankar och mina problem. Ändå nöjt mig. Med hur jag ser ut, vem jag är, hur jag beter mig, vem jag är som människa. Vem är jag som vän eller dotter? Har jag något självförtroende, är jag stark? Under detta År har jag lärt mig så mycket. Jag har gjort misstag efter misstag pga ett bekräftelsebehov som jag så länge förnekat. Av alla dessa misstag har det blivit lärdomar. Både gällande saker inom arbetslivet och det privata. Jag gjorde saker som jag egentligen inte kan stå för. Nu brinner det i hjärtat på mig. Jag vill mer. Jag vill nå mina drömmar nu.