NÄR MAN BARA LEVER

Går förbi den där klädhögen varje dag. Tänker att jag tar den imorgon. Dagarna går. Veckor blir till månader. Jag lever där i min lägenhet utan att reflektera över hur det ser ut eller vad som egentligen finns där. Det känns på något sätt oviktigt när jag bara sover i lägenheten. Och det är kanske just därför. Jag springer ifrån allt. Hur jag mår, varför jag inte bjuder hem någon spontant, varför jag inte bara ringer det där viktiga samtalet eller varför jag inte tar tag i det där viktiga pappersarbetet. Jag har inga svar egentligen.   Varför tar jag inte tag i saker?   Viljan finns där. Men jag springer bara fortare och fortare. Lämnar resväskan ouppackad och kläderna ligger kvar med prislapparna. Snart så. Snart kommer jag dit jag vill. Jag springer bara ännu fortare. Dagarna går och jag lever. Lever som jag alltid gjort, i samma spår och samma anda. Jag gör samma saker och jag lever i den där småstora staden som alla andra. Nu springer jag inte längre. Jag står still. Ser mig själv utifrån. Ser på mig själv. Det var inte det här livet jag ville ha. Det var inte såhär jag skulle se ut. Jag är menat för något större. Någon annanstans. Varje val man tar påverkar ens framtid och gör jag ingenting nu så kommer jag inte komma någonstans. Inte dit jag vill. Det är dags.