Hej jag har faktiskt ett liv

Hörrni eftersom jag bor i en lägenhet utan internet förtillfället och inte har lust eller tid att springa med datorn hem till mina föräldrar hela tiden så drar vi ett gammalt men jäkligt uppskattat inlägg så återkommer jag imorgon med bilder och uppdatering ifrån helgen, ok? Har fått skärp dig vi vill veta vad som försigår sms från vänner så jag får väl ta och börja skriva lite igen..   Det där med att tolka ett sms. När en kille man inte känner så bra skickar ett <3. Vad gör man? Vad vill han? Han ville ju inte något seriöst? Vad menar han? Vi tjejer har en förmåga att överanalysera allt. Speciellt SMS från killar vi gillar. Jag kommer ihåg en gång såväl. Min bästa vän hade skickat iväg ett sms och hon fick ett helt okej svar men bara en vanlig gubbe. Ingen pussgubbe, ingenting.  Hon var helt förtvivlad över det. Och jag hade säkerligen gjort likadant. Men varför? Varför bryr vi oss så himla mycket, tänker efter ordentligt innan vi svarar på ett sms? Så många killar som kommit och gått i våra liv. Vissa har satt djupare spår än andra, vissa har man någon slags av relation med och vissa blev det bara något sms med.  Jag funderar ofta på vad som egentligen skedde. Varför vissa saker inte blev som jag ville. Gjorde jag något fel? Jag vet inte.   Jag skulle vilja ha en förklaring. Jag skulle vilja ha deras syn på saken. Hur de upplevde allt. Jag vet inte om jag är yrkesskadad men en uppföljning borde det vara lag på. Så de berättar deras version. För vem vet vad de säger? Det kanske är något helt annorlunda mot vad din story är.   Det är speciellt 2 gånger jag tänker på. En nära killkompis och en kille jag verkligen ville ha. Det avslutades väldigt hastigt och lustigt och jag har ingen aning om varför. Då kommer det där dåliga självförtroendet in igen. Jag tror jämt att det är jag som har gjort något fel. Var jag för på? Var jag för tjock för honom? Hade han förväntat sig något annat? Varför vill inte min killkompis fortsätta ha kontakt? Varför varför varför? Och tyvärr är det oftast vi tjejer som tar på oss skulden. Det är vi som försöker fixa och anpassa oss och går det inte så tar vi på oss skulden.   När jag börjar tänka alldeles förmycket på killen som egentligen är en stor skit som jag egentligen inte borde vilja ha brukar jag tänka på Sex and the city, eller vänner. Eller greys anatomy. I alla dessa serier där det finns olika kärlekshistorier, från små förtar till big love stories. Hur ont eller hur rent ut sagt sugigt det känns just nu så blir det alltid bättre. Allt löser sig.   Den killen du trodde var drömkillen brädas av någon bättre. Och du kommer glömma honom. Det här kommer du skratta åt om 10 år. Att du inte visste bättre. Att du borde glömt honom för vem visste att det skulle komma någon bättre? När jag var 15 år var jag okysst. Jag var inte speciellt vacker och jag kände mig ensammast i världen. Jag trodde ingen kille ville ha mig. 1 år senare hade jag pojkvän. 5 år senare har jag haft många flirtar, ett längre förhållande.   Lärt mig himla mycket om mig själv och jag kan skratta åt mitt 15 åriga jag. Likadant om 5 år kommer jag skratta åt mitt 20 åriga jag.