20

"You are now graduated" ropar rektorn medans vi alla med blåa kåpor står där på scenen med händerna på våra fyrkantiga hattar, alla redo för att kasta upp dem med ett jubel. Det var en sådan ljus tid, för mig och för min närhet. Veckan innan hade jag läst Jonas Gardell "Ett Ufo Gör Entré" som omtumlade mig. Han var redo att ta världen med storm, jag med. Hans fina dikter så som;   "När andra säger: "Vem tror du egentligen att du är?" kan man faktiskt svara: "Hur ska jag kunna veta det?"Man måste inte själv veta, ibland räcker det faktiskt med att leta. "   Tanken av att börja på en ny skola, börja ta tag i livet, att börja gymnasiet var så stort. Eftersom att det var nu jag kunde ändra på precis hela mig med ursäkten "Att hitta sig själv". Men grejen var att jag redan visste, jag visste precis vem jag var. Jag var trygg, jag var lugn. Ändå så följde jag dessa ord och försökte hitta mig själv ur från den jag faktiskt var. Tanken av att börja på nytt tog över. Efter halva ettan såg jag mig själv på en bild. Inom ramen stod jag där med mina tre närmsta vänner. Alla fyra i blåa kåpor. Alla fyra med tårar under ögonen och alla fyra som skulle gå varsin väg framöver.  Jag stirrade länge på bilden, stirrade mig själv i blicken. Vem var jag, och vem hade jag blivit? De fyra vännerna hade jag ytterst lite kontakt med efter den dagen och nu ingen alls. Tappade jag bort mig samtidigt som jag tappade bort dem? Eller vad hände? Jag hade under första året på gymnasiet länge gått under andras fotspår, för jag kände inte igen mina egna.  Våren väntade runt hörnet tillsammans med mina tre nya vänner och jag för första gången, sedan jag stod i min blåa kåpa, valde någonting för mig själv. Jag var påväg tillbaka till mig själv. Ut från detta skal jag hade gått med allt för länge. Så som blommorna blommar ut på våren så blommade jag ut själv. Likt solen som steg efter vinterns mörka dagar så skenade jag upp själv.   Första skoldagen i tvåan. Tillbaka från sommarlovets långa dagar och in i en klass där jag inte hade en susning om vilka dessa människor egentligen var. Jag hade under hösten och vintern hittat tillbaka till tjejen jag hade stirrat på på fotot. Jag började  känna igen henne mer och mer. Hennes ansikte blev skarpare och skarpare medans fotspåren blev tydligare och tydligare.    "Det är så skönt att du är tillbaka" säger de som varit med mig innan och efter. Medans jag på gymnasieskolan får höra "Du har förändrats så mycket" och efteråt "Du är inte dig själv längre". Men jag vet precis vad jag håller på med. "Jag har förändrats" säger jag som svar. "Jag har blivit mig själv igen"