Jag orkar inte vara tyst

Hej igen! Tänk, för ett år sedan var jag så aktiv här?! Tiden går så fort. Jag mår bra just nu så fick för mig att skriva om varför jag mår mindre bra ibland. Det här kan bli kaotiskt men jag ska försöka skriva ner allt. nnFör att försöka sätta en stämpel på vad det ska handla om så.. Jag lider av ångest. En sån där ångest som kan trycka innanför bröstet utan anledning och ge mig panikkänslor. Det här har tagit mig lång tid att förstå, men jag minns att jag kände så redan som väldigt liten, typ 7-8 år.. Jag kunde typ tappa talförmågan, vilja gråta men inte kunnat, krupit upp i mina föräldrars famn och haft hela kroppen fylld av skam. Att det var skam och panik jag alltid känt, det kom jag fram till för bara några månader sen. När jag tidigare förklarat för folk så har jag sagt: "Det blir en konstig känsla i min kropp, typ som jag blir ledsen men ändå inte", och de har bara sagt "Jahaa..?". Egentligen har jag bara berättat detta för typ 3 personer men ändå. Med åren har denna ångest blivit starkare. När jag gick typ i sjuan trodde jag livet skulle gå under, som jag grät.. Jag hade alltid tankar på att något hemskt skulle hända någon i min närhet. Efter ett tag gick detta över men istället kom dessa små "anfall" (låter konstigt, vet, kanske överdriver) då jag halvt tappar allt. Det kommer så snabbt och utan förvarning. Väldigt liknande det jag hade som liten, men värre. Om man ska förklara hur det känns så rakt upp och ner så, ja det känns som att man ska dö. Att man inte är värd någonting alls. Att man verkligen inte vill finnas. Det trycker i bröstet. Känslorna är tomma men ändå inte. Ofta händer det i skolan men jag skulle inte säga att det är skolarbete jag har i tankarna innan det kommer, utan det kan vara vad som helst som sedan gör mig fylld av skam, ledsenhet och typ panik. Eftersom jag har haft det så länge så vet jag att det går över men när man är mitt i det känns det evighetslångt. Som att det aldrig blir bra. Jag brukar lägga ner huvudet på bänken och vänta ut det. ((Om ngn classmate läser detta så brukar jag ofta lägga mig ner på bänken men det är för att jag är trött oftast!!(; )) eller gå till toan och lugna ner mig. Oftast händer detta utan tårar men ibland med. ----Jag klarar inte av att förklara mycket mer just nu. Men jag vill få ut detta så att folk förstår. Jag tycker detta är sjukt jobbigt att skriva ut men det är värre att hålla det inne. Jag kan inte direkt berätta vad som har hänt i livet för att det blivit såhär, utan det känns för privat och jag vill reda ut det själv. Och det här är för färskt för mig att prata om med folk men undrar ni något så skriv gärna ♥ Ta hand om er