Vi vandrar iväg utan att vidröra mark

    Med sömnlösa ögon utan orkan reser jag mig från sängen   och ställer mig framför spegeln.  Vänder bort blicken för jag pallar inte möta mig själv just idag.  Man tror allt är perfekt tills världen rasar samman   och allt man en gång var försvinner bort med tiden.  Minns man var så stolt,   att man faktikst gått så långt,   tills man inser att man är kvar på samma ställe.    Och jag undrar om jag någonsin kommer kunna släppa taget.  Om jag någonsin kommer kunna bli helt läkt igen.   Om jag någonsin kommer sluta sitta utanför ditt klassrum   klockan nio på kvällen,  i stunder då man inte har någon annanstans att gå.     Jag kommer aldrig kunna gå vidare.   För vi läste aldrig kursen   "Hur man lämnar någon man verkligen tycker om på bästa sätt"  i skolan.