\"Vi är pusselbitar...\"

    Och vi lovade varandra, den dagen vi gick ut med blommor och slutbetyg, att ingenting skulle få komma emellan.  För vi var en familj, den bästa jag har haft.  5 systrar och tillsammans var vi ett vandrande hem.  Och jag minns att när skiten bara kändes, och allt blev för mycket så brukade jag gå hem till er.  Ställa mig i hallen och gråta.   Skrika att jag hatade allt för att sedan få en varm, lång kram och en puss i pannan  som ett tecken på att allt kommer lösa sig.    Och jag kommer ihåg att vi lovade varandra, den dagen alla grät och skrattade på samma gång.  En rädsla för att lämna, men en frihet från att gå.  Vi behövde egentligen inga löften, för vi var pusselbitar.  Vi hörde ihop.  Och på dagbokens sida, någon gång i slutet står det   "Om världen går under 2012, så gör det mig ingenting, så länge jag får dö tillsammans med er."    Förklara vad som hände, för jag förstår inte själv.    Till månen och tillbaks.  Från botten av mitt hjärta.  I all fucking evighet.