Tid att säga hejdå till den fina flickan i flätor och glasögon, för hon finns inte mer

                  Jag kommer ihåg för något år sen.  Jag var 14 år.  Minns att jag tyckte att livet sög.   Men hade bestämt mig redan då...    Jag var en fin flicka.  Den typen som alltid gjorde läxorna   och grät när hon en gång kom 5 minuter försent till matte lektionen.   Jag skulle aldrig låta folk komma för nära inpå.  Om man gjorde det så kunde man falla för dom.   Det hade jag lät mig.     Men ändå så föll jag.   Stupade tiotusen meter ner.   Och jag tror att jag var kär i honom i 3 år sammanlagt.   Men han ville aldrig ha mig.    Och jag kommer ihåg att jag då och då tvivlade på livet.   För jag trodde att om man inte fick mvg på alla prov så var man inte värd att leva.     Det gick nerför.    Underkännt.   IG i hur man överlever.   Tappade lusten.  Behövde någon som behövde mig.    Började små gilla en ny kille.   Föll ännu hårdare än sist.  Fest hos tjejen i parallelklassen,   men jag kallar henne bästa vän.  Han var där.   Jag var där.  Ensamma på rummet klockan tre i natten.  Vaknade upp dagen efter.  Och mådde inte så bra.     Händerna på täcket.  Med facit i handen.  Älska aldrig med någon som inte älskar dig.     Smakade en cigg från bästavännen på en strand där 20-åriga killar kollade på oss.   Jag saknar henne.     Träffade en kille utanför pizzerian i lindsdal och blev knäsvag.  Tänkte "Shit vad snygg han är! Fan vad jobbigt det blev nu..."  Tre dagar efter min födelsedag.  Du var den bästa presenten.     Han stannade.   Längre än någon annan stannat förut.     Fest.   Full för första gången.  Minns att jag tyckte att stjärnorna var så vackra där dom hängde ner från det svart där uppe.  Musiken spelades och glasen fylldes.  Det blev lite väl roligt.  Det slutade med att han, jag och hon sovöver hos mig.   Det blev lite för bra den natten.     Jag är 16 nu.  Ingen fin flicka längre.  Antar jag har rubbat mina chanser till att bli mig igen.     Jag var liten då.  Jag är äldre nu.