TEXT FRÅN 11 FEBRUARI 2020

Sigge hade knappt fyllt 12 månader och ändå sträckte han sig efter mig som om han längtat efter att få omfamna en halvt vilsen tonårsalkoholist till extramoster. ”Jag ska lära dig allt jag kan om rödvin och feminism!”  säger jag till honom medan han pratar tillbaka som om vi nästintill hade en hetsig politiskt debatt kring varför män tenderade att göra en besviken. Sigges pappa Ola var en bra man. Han påminde hans fru Annie att inte glömma bort att äta mellan fotograferingarna och stylingen. Men han höll även mig sällskap de gånger som Annie behövde jobba på andra modeller eller preppa inför fotograferingen. Vi pratade om hur svårt det var att få lägenhet i Stockholm och vilken tur jag haft med min lägga i Lund. Ola tyckte att jag skulle testa Stockholm. Det tyckte nog min bästis Nina med. Då hade jag bott mycket närmre dom och jag hade kunnat crasha mellan Nina och hennes pojkvän typ varje vecka. Men allt var så stort här. Jag hängde inte riktigt med och fick panik varje gång jag tappade bort Nina i rusningstrafiken på t-centralen. Men ändå. Kanske var det inte Stockholm som gjorde staden, utan människorna som fyllde den. Kvällen innan hade jag bestämt mig för att radera bloggen. Jag orkade inte med fler texter om hjärtekross och blev äcklad över det faktum att det verkade vara allt jag numera kunde skriva om. Det var ju inte relevant, inte ens pågående. Det var ingenting. Och om någon hade frågat om jag egentligen var kär, så hade jag svarat nej. Ändå känns det i hjärtat. Alla känslor man kan känna. Äcklad, fjärilarna som flydde, otryggheten och den falska tryggheten. Känslorna gjorde mig arg. Dom fick mig att aldrig vilja skriva något igen. Och att bara vilja skriva mer.Jag skämdes över att gamla ex fortfarande läste mina texter som om vi vore tillsammans. Det var vi ju inte. Jag hade ingen rätt. Ändå skrev jag texter om dom. Spelade ingen roll hur länge man dejtat, eller hur kär man varit, eller hur många år som gått. Text, på text, på text. Undrandes varför det inte blev vi, eller varför det blev det, varför det inte funkade, eller varför det gjorde det. Varför jag aldrig ville eller kunde älska någon som ville älska mig. Men däremot alltid var först med att älska någon otillgänglig. Livet handlade inte om pojkar. Kärlekar som gick över till ex och ärrvävnad. Det fanns så mycket mer och jag sörjer varje dag mina föräldrar uppfostrat mig att tro att livet kretsade kring att hitta någon man. Det gjorde ju inte det. Och någonting i mig är ledsen över att det tog 24 år och en livstid att förstå det. Det fanns så mycket mer som var spännande. Och det var väl lite därför man hamnade i Stockholm från början. Jag dricker fem liter kaffe och pratar konstant totalt oavbrutet trots att jag tappat rösten och låter katastrofalt sliten. Annie färgar mitt hår som en blomma. Det är rosa och oranget om vartannat. Nina kommer till Daviness creative hair center någonstans efter den sjätte litern kaffe. Vid det laget var det oklart om jag ätit en hashkaka eller bara var extremt speedad på koffein. Tänker att det kändes ungefär samma. Vi tar bussen bort till Fia och Ted för att planera bröllopet. Hon skulle bli världens vackraste brud (näst efter mig och Nina). Sättet hon nästan vankar fram med magen avslöjar allt för snabbt att vi bara snackade dagar innan beräknad födsel. Hennes mage var gigantisk, lite som Teds kärlek till Fia. Dom var ett utav de mest självklara par jag någonsin träffat. Hade sällan längre vågat tro på att det fanns någon att dela ett ”för resten av mitt liv” med. Men när jag såg på dom så växte det hopp. Dom skulle dö tillsammans. Och innan dess skulle dom säkert få 30 barn och 100 barnbarn och leva jättemycket och jättelänge. Hemma skulle alltid vara där Nina eller hennes familj befann sig. Dom hade ett sätt att älska som var så stort och så inkluderande att jag inte ens hade märkt hur jag en dag var en självklar del av en familj som jag aldrig hade fötts in i, utan snarare blivit en del av. Från hemmafester i förorten, till begravningar och flytt till Stockholm, till en gravidmage och ett bröllop att planera. Allting hade gått så fort att jag knappt själv förstod hur vi idag kunde stå upp och andas. Men det gjorde vi. Konstigt nog. Ninas mamma ger oss konsertbiljetter som examenspresent. Lennon Stella maxar fryshuset och basen går så starkt genom hela min kropp så att hjärtat nästan rubbas. Nina njöt av musiken och jag njöt av att se henne lycklig. Senare den kvällen somnar jag halvt skedandes med Nina och hennes pojkvän i soffan. Hon hade hittat någon som gjorde henne lycklig. Eller snarare fett kär. Det hade gått så många år och så många förhållanden sen kärleken faktiskt var vacker. Men när jag ser på Nina och hennes pojkvän blir jag påmind om hur det kändes att vara kär och va lycklig. Det gick nämligen att vara det. Och det väcks återigen en sorg i mig, att jag stannat hos män som fått mig att känna mig kär men också olycklig. Och en enorm ilska och oförståelse hur en annan människa inte kan sätta stopp för det, trots att det emellanåt varit jag som sagt att allt var fine. Men det är aldrig fine att vara kär och må piss. Det var inte samma sak och jag gråter över det faktum att det (igen) tagit mig 24 år och en livstid att förstå det. Jag ville stänga dom ute. Ville inte ha något med den typen av kärlek att göra. All kärlek var inte värd att kämpa för. Precis som att all kärlek inte var värd att skriva texter om, men det gjorde jag ändå. Kanske om jag skaffar lösenord till bloggen så hade jag också kunnat skydda mig bättre. Alla dessa rykten (som en själv kanske varit med och skapat genom att elda en text som var menad som en gnista) gjorde mig tacksam att bo i en stad långt ifrån där rykten spelade roll. Men ändå. Det gjorde ju ont. Jag var så mycket mer än vad dom kallade mig. Brandons kompis köper med sig glass hem till Nina och helt plötsligt hamnar man skrattandes på någon typ av halvkomisk dubbeldejt. Även om jag inte vann sällskapsspelet så hade jag kul och han skriver dagen efter för att tacka för allt det där andra pojkar aldrig såg. Nina påminner mig om att inte glömma menskoppen i fittan och bjuder mig på rödvin och kladdkaka. Det fanns ett lugn att få sitta i Ninas soffa och kolla på mello. Jag önskar jag kunde göra det oftare. Hoppar av vid Karlaplan och halvskriker på perrongen att jag älskade henne, även om hon redan visste det. Ibland behövde man höra det igen. Ola står återigen redo med kaffe när jag kommer. Slår ihjäl lite dötid innan fotograferingen när jag och Sigge upptäcker världen tillsammans. Trots att han bara kan säga enstaka ord blev konversationerna givande. Han skulle bli världens coolaste när han växte upp. Jag skämtar med Ola och undrar hur det känns att Sigge med all säkerhet kommer dra till Australien om några år för att ”hitta sig själv”. Han skrattar och säger att dom måste ta sig igenom Aya napa-fasen först. Någonstans kring Sigges små händer och hans sätt att så tryggt slänga sig i min famn och pussa mig med livets slemmigaste bebispuss, väcks också en längtan av att en dag själv ha en liten egen Sigge i famnen. Återigen bevisar livet mig att det fanns så mycket mer än pojkar som inte ville en väl. Så himla mycket mer. Jag var nyfiken på så mycket, men män var inte något av det. Dom hittade ändå aldrig klittan och de få som gjorde det kom ändå så snabbt att man knappt hann fatta att sexet börjat.Sara, (en utav modellerna och även en nyfunnen vän som porträtterade av män som hon dejtade nakna) visade mig vägen till tunnelbanan och åkte med mig till t-centralen. Hon bodde i Göteborg och jag lovade att höra av mig för rödvin och feministsnack när jag hade vägarna förbi. Det hade inte varit helt fel att starta ett kollektiv med likasinnade kvinnor. Det tar 5 timmar och 45 minuter med snälltåget att åka från Stockholm C till Lund. Regnet smattrar lätt på fönsterna. Internet funkar inte, men det gjorde inte så mycket, så länge jag hade något att skriva på. Jag hade varit med om så mycket. Det hade alla människor på tåget. Ville ge oss en applåd för att vi ens stod upp. För att vi fortsatte. Även när man tänkte att det inte gick. Jag var nyfiken. Det var en känsla jag inte kunnat känna på år. Jag var tjejen på tåget som hjälpte en äldre kvinna att få upp hennes 10 kilos-väska på hyllan. Men jag var också hon i rosa hår, blå ögonskugga och tight linne utan bh. Patriarkatet hade aldrig varit min grej. Det hade aldrig gynnat sånna som mig. Gäris och ickebinäris.Det regnar när jag kliver av tåget i Lund och jag stannar på perrongen bara för att känna vinden mot min kind. Frihet var att vänta på sig själv. Det där ögonblicket när man äntligen fattade att man erhöll kraften av en atombomb. Och kärlek nog för att älska en hel värld. Det har nog alltid varit min styrka, den där elden som vägrade slockna. Den bar mig ända hit. På måndag skulle jag börja jobba som sjuksköterska. För fem år sen hade jag knappt fattat att det fanns en framtid utöver den där förorten man växte upp i. Senare samma kväll somnar jag som en prinsessa med vetskapen om att mitt liv aldrig gick ut på att tillfredsställa någon man eller på något sätt vattna deras redan förvuxna ego, det gjorde dom ändå så fint själva. Somnar som en jäkla bebis och drömmer om att jag skaffade en bulldog istället för en man. Dagen efter sitter jag på ett bageri i Lund med Ebba. Det fanns alltid något att fira. Om det så var över en varm choklad och en semla. ”Jag kan lätt se mig själv, typ tio år från nu… Kommer va superrutinerad barnmorska som på fritiden jobbar som yogalärare och föreläser om varför feminism är så viktigt. Och har en bulldog. För det drömde jag nämligen om igår och det kändes liksom bara helt rätt.” Klart gumman ska ha en bulldog.//Idagkära Märtaden version av mig som skrev den här textenJag vill bara sägaatt du gjorde detDu är snart färdig barnmorskaoch du har föreläst om feministisk propagandapå ett sätt som upprört både en och annan vit cis-manYou did goodAllt du önskade diggav du dig självHåll vännerna näraså kommer resten att lösa sigav er kärlek till varandraPsVännen,du är redan i måltusen gånger om