Ta det du har och värm mig

För jag orkar inte hålla käften längre. Jag orkar inte säga att allt är så jävla bra fast skiten bara känns, så fucking hårt. Och jag förstår inte hur det blev såhär. Ärligt talat, hjälp mig förstå någon. Jag vill inte bli förvånad när man möter bästa vännen på väg till skolan, jag vill inte släppa taget så jag kramar så hårt jag kan och hela mig bara skriker att du ska stanna. Fast munnen formar ett "hejdå" Men vi har olika riktningar nu. Går åt olika håll. Antar jag.   Jag är så jävla arg, så full av hat. För varje dag utan er är bara ännu en dag utan någon.   Jag orkar inte läsa mejlen för jag saknar allt så jävla mycket. Jag kan inte läsa tidningen för där finns läraren med sin lilla son. Jag kan inte möta den ljusåriga pojken med blåa ögon på stan, utan att springa därifrån och sätta mig i ett omklädningsrum bara för att fly och gråta när ingen ser. Jag kan inte gå tillbaks, för jag har redan halkat efter. Jag har ingen kraft kvar att älska med, så jag lever på impuls, låtsas uttrycka min kärlek men jag uppträder som någon slags robbot ist.   Jag orkar inte falla ihop så fort jag lämnas ensam. För det gör så fittigt ont.   Så Lovisa, Anna, Elin & Nellie. Kom till mig på fredag, eller vilken dag som helst, vi kan snacka skit, äta pizza eller bara vara tillsammans. Så där som det brukade vara. Sånt som vi gör.   För jag älskar er men jag saknar er dubbelt så mycket. Utan er är jag ingenting. Bara någon äcklig sak som finns utan att riktigt veta varför.   Och det där med att allt gör mindre ont sen eller att saker fixar sig har jag hört sen jag var 10 år gammal. Och jag orkar inte höra det igen. För även om morgondagen blir lite bättre än idag så kommer det vara samma sak om 4 dagar igen. Jag behöver något. Ge mig något. För spriten känns inte längre och tabletterna har tappat sin effekt.