SORGEN (SKUGGAN AV MIN KÄRLEK)

Den kom till migsom en gammal vänsom sätter sig bredvid enpå bussen hemSå välkände vi varandraatt vi i tystnad nickadeIngen orkade prataingen orkadegöra några utläggningarom vädreteller dagens politikVi skulle sitta bredvid varandrasådär som bara någon väldigt närakan fylla ut en tystnadoch förstå utan attbehöva förklaraOrd var överflödigatomheten skulle intekännas mindreför att vi lindade in deni poesiJag säger ingentingDet gör inte den hellerDen tittar bara rakt framlåter staden passera utanförtills den trycker på stoppknappenPrecis innan den går avnickar den tyst åt mitt håll igenJag kan ana ett minimalt leendemen knappt märkbartändå fanns det därDen lyfte på hattenNickade artigtinnan dengick avSorgendet var så den hetteDet var så den varDet var såhär den kändesIbland tog vi samma bussjag visste aldrig vilkenMen den kom och gicklite som den själv villeSom en vän man intebett omkanske inte ensvelat hamen som manfick ändå//Jag vet inte varfördet är svårare att komma övervissa kärlekar än andraKanske har det någotmed oläkta barndomstraumaneller något stört anknytningsproblemsom ingen psykolog lyckatslagainte hellerläkaMen att älska honomkändes som en sorgInte ilskainte ledsenhetinte besvikelseinte avundsjukainte girighetnär jag tänker på honomså tänker jag på sorgenEn kärlekjag från börjaninte ens hadebett ommen fick ändåSom en vänjag inte önskatmen som ändåsatte sig bredvidTills den gickDet var en sörjeprocess att älskaDen som sa något annathade inte älskat stort nogJag ser dig iblandpå avstånd trots att jag vetatt du inte är härJag ser dig som sorgensom går på bussennickar i tystnadoch försvinnerför att sen komma igenJag hade försöktbli kvitt denJag hade försöktfå den att försvinnaSorgen efter digmen varje gångjag försökteså kom den bara oftareTill slut fick jag förlika mig medatt den aldrig skulle gåom jag inte först lät den stannaDen skulle inte bli mindreom jag först inte erkändehur stor den faktiskt varFörst dåskulle den stilla sigSom min kärlek till honomDen skulle nog aldrig försvinnaSorgen skulle bara göraatt man inte hoppades längreDet kunde varanågot vackert i det ocksåHur stort har inte jag älskatom hålrummet som lämnasknappt går att fyllaVilken mirakulös kärlekdet måste ha varit//Numera ser jag den knapptSorgenMen det händer då och dåatt den kommer till migMen inte längre som en fiendeutan som en vänjag inte bett ommen fått ändåAtt älska honomkändes såDet gav mig ordtill att förståinte barahur ontkärlek kunde görautan hur vacker den ocksåkan varaNär mormor dogså sa prästen attman sörjer som man älskaroch jag lät hela världen vetaatt sorgen var min vänUtan kärlekenhade jag intebehövt denDen gjorde inte längrelika ontDen kom ju frånmin kärlekNågot jag inte bett ommen fått ändåSå vi säger ingentingnär den kliver avNickar bara åt varandra i tystnadbåda vissteatt den ena inte kundeexistera utan den andraJag lät den gåKanske skulle den komma till migsnart igenEfter alltså var sorgenskuggan avmin kärlek