Sanningen ljuger aldrig

      Man lär sig att leva på avstånd i skuggan när solen inte längre syns till.  Man vet att den skiner, men när alla moln täcker så känns det ganska meningslöst.  Jag trodde det var så här det skulle kännas, att bli stor ni vet?  Men mamma säger att jag redan är stor.  Och kanske är jag äldre, men jag känner mig så jävla liten.    Den där känslan när pappa lämnade av mig på dagis och man står och vinkar i fönstret efter honom,  men han är fullt upptagen med att snacka affärer i telefonen påväg från förorten där jag bodde.  När andra barn frågade mig vad min pappa jobbade med svarade jag  "Min pappa jobbar med att jobba."  För han jobbade. Och jag var på dagis. Storebror var stor nog för att gå i skolan.  Men jag var fortfarande liten.  Jag var bara 5.      Sen så blev vi äldre, båda två växte så fort att vår faster inte kände igen oss längre.  Mamma började kalla mig Felix och Felix kallade hon för Märta.  Märta & Felix.  Felix och Märta.    Sen kom Brallan, även kallad Alice, fast ingen tilltalar henne med det namnet längre.  Brallan passade bättre.  Jag var avundsjuk till en början för jag vet att hon skulle ta min plats så småning om.  Alltid skulle bli precis likadant, vi skulle bara förändra alltihop.    Alice Klara Charlotte Larsson.  Minns att jag också ville heta så.  Men nej,nej jag skulle strongt heta Märta och jag kommer ihåg att jag skämdes.  Kommer ihåg att jag bad till Gud att jag skulle vakna upp nästa dag och heta Stina,  eller Julia, men allra helst Lisa.  Då var man en i mängden, man skulle inte sticka ut.  Men jag var aldrig som alla andra.    För jag hade glasögon med nogrant inbakade flätor,   alltid klädd i tjol och kunde inte säga S och inte R heller för den delen.   Jag var den som grät när jag inte hittade matteboken,  medans dom flickorna grät när klassens sötaste pojke svarade nej när hon hade frågat chans.  Tänkte det var rätt åt dom.  Men egentligen så var jag avundsjuk för att dom var så fina och inte jag.    Jag blev ännu äldre, tappade hjärtat och föll för en ny kille varannan vecka.  Hittade en bästa vän och hon är mitt solsken fortfarande, fast jag har aldrig sagt det till henne.  Jag tror att om man älskar varandra så jävla mycket så behöver man inte skicka tusen sms med  "jag älskar dig<333333" Eller säga det varje gång man ses.  För de orden tappar sin mening och i en mening måste det finnas ord.  Utan ord skulle jag aldrig tro på det jag skrev.  Utan ord skulle världen vara luft.    Om man älskar varandra behöver man inte påminna om det varannan sekund,  på något konstigt sätt tror jag att man känner det ändå,  kärleken ni vet, känslan utav att vara älskad.    Vissa saker kan man inte tröttna på, ta håkan hellström till exempel,  men jag tröttnade. (Aldrig på håkan), men på livet emellan åt.   Minns jag tyckte det var tufft.  Lite för tufft för någon som var så klen som jag.  För jag är inte stark, även om mina vänner säger till mig att vara det,  så slutar det alltid med att jag bryter ihop för att jag är Svag, med stort S.  Motsatsen ni vet?     Och skolsköterskan på gamla skolan sa "Märta jag har aldrig tvivlat på dig..."  Men det hjälper inte.  Man kunde tycka det, att det skulle ge lite kraft, att veta att någon tror på dig.  Men det spelar ingen roll.  För det kan vara tusen miljoner människor som älskar dig och tror på dig,  personer som aldrig tvivlat en sekund.  Men det spelar ingen roll, om du inte tror på dig själv.    Ville avsluta mitt liv på något vackert sätt i denna text.  Men jag kan inte.  För sanningen är inte vacker, det har den aldrig varit.    Jag är sanningen och en ful sådan.