Om jag inte svara vet du varför

  Ph: Mathilda Lindhe   För när jag stod där och strålkastarna föll på mig,  så såg jag allt genom en hundradels sekund.  Jag såg oss och hur allt brukade vara.  Alla vägar har sitt pris, en kostnad där du måste betala med delar av ditt hjärta.  Så jag går av scenen.  För jag orkar inte med allas förväntningar.  Jag orkar inte tro på att tro.    Jag gick av scenen för jag ville inte vara med i föreställningen som handlade om vem som skulle förtränga vem.  För jag andas inte längre.  Hjärtat hoppar över varannat slag och pulsen är halvdan.  Ingenting betyder något i dagar som denna.  Och allt det jag känner, har jag redan känt tidigare.    Så jag går av scenen.  Och tar publikens tystnad som ett slag i magen,   dom applåderar för ingenting och deras förväntnignar gick till spillo.    Skriker åt mamma att köra hem mig så fort som möjligt.  Jag vill bara hem.  Låt mig bara få komma hem så jag kan gömma mig som jag brukar,  det är alldeles för mycket folk som vill mig väl här.  Men det ger mig ingenting.    Tar varsamt av mig alla tyngande smycken som jag dolt mig bakom under hela hösten.  Låter kläderna falla till marken, helt orklöst bildar dom en hög som jag inte orkar se på.  För allt är så naket och jag önskar jag kunde gömma mig för alltid.  För jag platsar inte i den här världen, det finns inte plats för fler idioter.  Snart svämmar världen över.    Sätter mig i duschen och låter vattnet dränka mitt hår,  bränner i ansiktet och jag lutar huvudet mot väggen för att känna något slags stöd.  Ser ner på det jag blivit och rädslan driver mig till att gå tillbaks och göra alla misstag gjorda igen.  Allt det där som man en gång tyckte sig förstå sig på.  Att det inte var någon lösning.  Att det inte gav någonting, bara ärr som aldrig försvann.   Men det är det enda jag känner just nu.  Det enda jag förstår.