Nu tar jag med mig pengarna hem, för själen jag nästan sålde.

    Så jag tog min väska och slängde ner några slantar i fickan för att överleva dagarna som skulle sätta mig på prov.  Tog tåget ner till malmö och visste inte riktigt vad jag gjorde där.  Vände om efter att ha insett att i den där staden, där föddes inga nya lyckostunder.  Bara tragiska tragedier som ingen ändå ville ha.    Så jag tog första bästa bussen, tillbaks till livet där jag levde det då.  En hyffsad summa för biljetter och mat, lönen räcker inte längre till.  Och på en hållplats stod en man utan hem med en lapp där det stod   "Kärlek betyder ingenting, om du inte har någon som älskar dig."  Jag gick av bussen mitt i ingenstans, ingen aning om vart mitt hjärta var påväg,  allt jag visste var att jag glömde hjärnan på sittplatsen.    "Jag kan älska dig om du vill?"   Han var både döv och hungrig, så jag gav honom min macka och virade min fula dock varma halsduk runt honom.  (Jag har aldrig gillat den ändå)    Liftade hem med en äldre karl som visade sig vara min sysslings brors barn.  Eller något, la inte ner så mycket energi på det hela, var bara glad att jag kom hem.  Visste inte vem jag var.  Bara vad jag hette.    Så det blev min identitet. Och plötsligt såg jag mig själv överallt.  På passen, gymkortet, studentrabbatskortet, på fotografier tillsammans med syster i plånboken.  Den bilden var så sliten och om man inte hade sett den innan,   hade man nästan kunnat tro att den var 100 år gammal.    2 mil kvar av resan och jag känner igen mig, de höga husen gjorda av betong,  barnen som sprang över gatorna och dom oansvariga mammorna som lät dom göra det.  Tonåringarna som gömde sig bakom ölen och cigaretterna, precis som om det var det ända som visste om.  Och jag tyckte jag såg mitt liv fladdra förbi mitt framför ögonen på mig.  Men det var bara spegelbilden i rutan på bilen som speglade sig.  Det jag såg var tragiskt.  Det jag såg var jag.    Så jag bestämde mig för att göra något åt saken, letade upp ny lägenhet, skaffade mig ett bättre jobb,  klippte mig, började använda smink igen och visst såg jag en förändring.  Men jag var inte tjejen i plånboken längre.  Jag var någon annan.  Fortfarande identitetslös, men det var bättre än ingenting.  Jag hade ett namn och barerna välkomnade mig med ett glas tequila.  Dom visste vad jag hette.    Om jag blev för berusad brukade jag oftast börja prata med främlingar, berätta hur jävligt livet var.  Men ibland då jag bara var desperat, greppade jag tag i en kille och knullade honom inne på toaletten.  Det hände inte så ofta, bara någon gång i veckan.  Vissa var bara tidsfördiv, andra älskade jag verkligen.  Ibland hände det att dom inte orkade med mig, och tog sina smutsiga saker och flyttade hem till mamma igen.    Och åter igen såg jag flickan på kortet le mot mig, vid det här laget hade det börjat gå sönder i vänstra hörnet.  Precis som jag, en liten bit fattades.  Hade ingen aning om vad det var, men jag kände mig inte fullbordad.    Och det är jag inte än idag.   Alltid detta sökande om vem du förväntas att vara,  eller vem du borde varit.    Det gäller bara att hitta någon som kan ta dig för den du är, för stunden, hur du mår idag.  Någon som kan älska dig även när du inte förtjänar det.  En person som ser hela dig, vem du är och dina amitioner.  För vi behöver alla någon som tror på oss, när vi inte längre tror på oss själva.    En gamal vän sa en gång för länge sen   "Perfekttion är ett begrett vi skapar för att vi vill att personen ska vara mer,   bättre än vad den egentligen är."    Så jag drog slutsatsen att jag aldrig kunde bli perfekt.  Men det var fel.  För om du inte är perfekt för dig själv, kan du inte vara det för någon annan heller.  Så det gäller att vara stark, inte tappa tron för att ingen vill hålla din hand, eller släpper den efter ettt tag.  För en dag kommer det finnas någon att dela ditt hjärta med, dina sorger och din lycka.  Någon som tycker du är perfekt, för att du är du.  För att du kom.  Och stannade.  Precis som du var, precis som du är.